Martin
2006-06-26, 15:18
/gallery/files/2/IMG_2114_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=243)Vi hade planerat resan länge, drömt om den ännu längre. Nu var det äntligen dags att uppfylla drömmen om Full-cave och Florida.
Förord:
Jag har försökt att hålla terminologin enkel och på svenska så att även de som inte kan så mycket om grottdykning skall förstå. Detta gör att dykare som är vana med engelsk grottdykarterminologi kan reagera över vissa översättningar och förenklingar.
Jag nämner en hel del namn på olika passager i de olika grottorna som jag skriver om. Detta är för att de som har varit där
lättare ska kunna förstå hur vi dök. Länkar till kartor finns längst ner på sidan.
Alla dyk gjordes med 32% Nitrox som bottengas och 100% Oxygene som decogas.
Jag har valt att inte skriva så mycket om enskilda övningar och hur de genomfördes. Detta för att jag inte orkar få en massa skit på dykarna.nu utifall att någon har haft en instruktör som gjort annorlunda. Det snackas för mycket skit. Hur som helst så är detta en reseberättelse inte en manual.
Welcome to Florida, Baggbostyle!!!
Ända sedan vi gjorde vårt första gruvdyk så har målet funnits där, att få åka till Florida och gå full cave. Som nycertad OW så är målet rätt långt borta men steg för steg så närmade vi oss punkten då vi kände oss redo att ta oss an drömmen.
Även om orginaldrömmen var att få åka till Florida så finns det en ekonomisk verklighet att ta hänsyn till. Vi planerade först att ta certet i Plura, men lagom till när vi började undersöka möjligheterna att gå kurs där så slutade man att köra kurser. Det ryktades om att olika instruktörer körde där men vi fick aldrig några svar på mailen vi skickade. Så vi började se oss omkring efter alternativ. Att åka till Florida/Mexico/Thailand kändes som det vi helst ville men pengarna styrde så vi började titta på Frankrike istället för Norge. Vi tog kontakt med olika instruktörer och började titta på datum. Vi undersäkte instruktörernas rykte och fick höra både bu och bä. Det kändes inte perfekt men det kändes OK och vi var helt inställda på att åka till Frankrike sommaren 2004.
När vi var som mest inne i vårat planerade så besökte vi Dykexpo 2004 och naturligtvis så gick vi på Lamar Hires föredrag om "Grottdykning i olika delar av världen". Det var ett mycket bra föredrag där Lamar visade bilder och berättade om sina erfarenheter från olika grottdyk han har gjort jorden runt. Efter föredraget så stannade vi kvar en lång stund och pratade med Lamar om olika saker. Vi kände direkt att det här var en kille som vi ville ha som instruktör. Han var mycket lugn och ödmjuk och hans stil tilltalade oss perfekt. Efter mässan kontaktade vi Johan Enqvist på Oxygene i Göteborg och via Oxygenes bra kontakter med Lamar så bokades vi ändå in på en kurs i början av november 2004 i Florida.
Jag, Daniel och Niklas kände att vi ville vara så förberedda som möjligt och få ut så mycket av kursen och resan som möjligt så vi lade ner mycket tid på att träna på de olika kursmomenten hemma i Sverige.
I början av oktober så hade vi en även en övningshelg nere i Göteborg tillsammans med Johan. Johan håller på och tränar för att bli grottdykarinstruktör så vi tänkte att han kunde få köra lite teori och några övningar med oss. Om denna helg finns det en annan artikel så vi behöver inte gå in närmare på det. Det var en månad kvar tills vi skulle åka och alla var på topp. Detta skulle bli så bra.
Då blev det dålig väder i Florida...
Lamar ringde Johan och meddelade att vädret var så dåligt att kursen skulle få lov att skjutas upp. Man räknade med att det skulle ta flera veckor innan översvämningarna och den dåliga sikten hade försvunnit så kursen sköts upp till januari. Flygbiljetterna fick bokas om och semestrar flyttas. Mycket tråkigt...
Sakta men säkert närmade sig datumet för den nya avresan, och helt plötsligt var dagen framme då jag stod på spårvagnshållplatsen men med destination Florida istället för Handelshögskolan och skolväskan utbytt mot dykväskan. Äventyret hade börjat!
Känslan av att vara på väg att uppfylla en dröm går inte att beskriva för den som aldrig gjort det. Flera års väntan var över, nu var jag äntligen på väg.
Jag var förste man på plats på Landvetter men det dröjde inte länge förrän hela sällskapet var samlat. Vi som åkte var:
Martin Nordin (Baggbodykare)
Daniel Karlsson (Baggbodykare)
Niklas Myrin (Baggbodykare)
Ulf Långström (Oxygene Linköping)
Johan Enqvist (Oxygene Göteborg)
Markus Hjärtstam (MDDT)
Jag, Daniel, Niklas och Ulf skulle gå kurs medans Johan skulle hänga med och träna inför sin instruktörscertifiering. Markus skulle bara med för att dyka.
Efter att ha suttit nere i incheckningshallen och snackat lite skit så checkade vi in alla våra grejjer. Vår resa gick från Göteborg till Jacksonville med byten i Paris och Atlanta.
På väg mot målet
/gallery/files/2/IMGP0012_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=242)Allt gick som planerat, bytena i Paris och Atlanta gick förhållandevis smidigt och vi i landade i Jacksonville 23:30. Här hade vi varit lite oroliga för att biluthyrningsfirman skulle ha hunnit stänga men vi ringde från Atlanta och de lovade att vänta på oss. Vi hade bokat tre bilar, Mackan och Johan hade hyrt en SUV från Hertz medan vi andra hade bokat två Nissan Micra via holidayautos.se . Att hyra bil två veckor i USA kostar en hel del pengar och vi fick betala ca 3000 för en micra i två veckor, en SUV skulle ha kostat det dubbla. Vi undersökte priserna rätt noga innan vi bokade och holidayauto var billigast. Vi kände dessutom att det skulle vara smidigare att ha två Nissan micra än en SUV om man är fyra personer.
När vi kom fram till biluthyraren och skulle hämta ut våra bilar så fick vi reda på att småbilarna var slut. Lite försynt frågade mannen bakom disken om det gick bra om vi fick två SUVar istället. Vi höll på att gå i taket av glädje! Vi hade känt oss rätt så snåla för att vi inte tog bokade SUVar från början men nu känndes det desto bättre. Snacka om tur! Nu stundade bara en två timmars bilresa till Luraville så skulle vi äntligen få sova.
Våran bas för hela resan var en äkta amerikansk trailer som vi hyrde av "Cave Excursions" (som ägs och drivs av Bill Rennecker). Trailern var placerad i utkanten av en liten by som heter Luraville. Luraville påminner om Baggbo i storlek fast med två dykarcenter. När vi väl kom fram så var alla trötta och vi somnade snabbt.
Dag 1/gallery/files/2/IMG_2107_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=244)
Vårat underbara hem under dessa underbara dagar
Dag 1 började med att vi gick upp och såg oss omkring i vår trailer. Om vi beskriver den på mäklarspråk så kan vi säga att den är orginell, charmig och har potential. Då vi inte hade någon frukost så tog vi våra tre SUVar och begav oss in till Lakecity för att äta och göra några ärenden.
Även om mat (undantaget doughnuts) inte är amerikanarnas starka sida så kan dom ialla fall konsten att göra frukost. Vi njöt av få sitta på ett sunkigt hak och äta skitmat. Man får ju liksom ta seden dit man kommer. Den enda egentliga nyheten (för utom att vi inte visste att man kunde göra kaffe så blaskigt) var "grits" en slags amerikansk gröt som inte smakar speciellt mycket.
Efter frukosten så begav vi oss ner till Dive-Rites fabrik. Här så började vi med att hälsa på Lamar (grundare av Dive-Rite tillika "CEO and President") och hans instruktörskollega och tillika jobbarkompis Dan Lins. Efter att ha skrivit under lite papper inför kursen så tog vi en tur runt fabriken. Dan och Lamar var de två instruktörer som skulle lära oss grottdykningens ädla konst.
De som har följt Baggbodykarna genom åren vet att speciellt Daniel har ett stort intresse för hantverk och hur man konstruerar dykprylar. Att släppa in honom på Dive-rites fabrik var som att släppa in ett barn i en godisbutik. Han pillade på allt och ställde massor av frågor om allt. Utav alla sakerna vi fick se så var det dock deras nya RB, deras scooter och 21w HIDen som fångade vårat största intresse. Det är alltid kul att få gå runt i en fabrik som gör intressanta saker och det här var inget undantag.
Efter att ha handlat mat på Wal-mart så åkte vi till våra trailers och spenderade dagen med att slappa, dricka Bud, äta doughnuts och packa ihop dykutrustningen. Vi åkte även runt lite i omgivningarna för att bekanta oss med Luraville.
Martin i Techfrisyr/gallery/files/2/IMGP1056_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=218)
Jag hade inte hunnit klippa mig innan jag åkte till USA, inspirerad av att alla andra så lät jag ( till min flickväns förtvivlan) Uffe gå lös på mitt hår med sin rakapparat. Det blev kort....
Dag 2
DATUM : 2005-01-13
Första dagen på cavekursen!!
Vi mötte upp Lamar och Dan på Cave Excursions i Luravile för att snacka lite skit och fylla våra flaskor. Nu delade vi även upp oss så att jag och Uffe skulle ha Lamar som instruktör och Daniel och Nicklas skulle ha Dan. Alla teorigenomgångar och landövningar var dock lika och då turades Lamar och Dan åt att hålla i lektionerna.
Sedan så bar det av till vårat första kursdyk som skulle hållas i närbelägna Peacock Springs. Väl framme vid Peacock så stannade vi vid entrén för att få en genomgång om området och titta på kartor. Vi betalade parkavgiften på $10 och tog oss vidare till dykplatsen.
/gallery/files/2/IMGP1042_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=219)När vi kom fram så fick vi en guidning över dykplatsen och en genomgång över hur man använder pilar, linhjul och hur man hoppar mellan olika linor. Då vi kände till och och hade tränat på det mesta utom "hopp mellan linor" så gick det hela ganska fort. Vi fick visa upp våra kunskaper på parkeringen och när Lamar och Dan var nöjda så var det bara att byta om och hoppa ner i vattnet.
Vattnet var rätt så klart med svenska ögon sett även om Lamar och Dan klagade och tyckte att sikten brukade vara bättre. Vattnet var 21 grader och solen sken på himlen. En riktig drömstart.
Dyk 1:
MAXDJUP : 20 meter
DYKTID : 15 minuter
Första dyket så skulle vi bara göra ett kort dyk för att Lamar skulle få se vilken nivå vi låg på. Planen var att vi skulle simma förbi "Pothole Sink" en liten bit och sedan vända om när Lamar sa till.
Vi påbörjade en sakta nedstigning, hittade linan (det flesta utforskade grottor har ett permanent linsystem som är till för att man skall kunna hitta ut igen) och följde den in i grottan. Ganska direkt i Peacock så kom det en rätt så brant nedstigning till ca 20m och därefter så fortsatte vi längs med linan in mot Pothole. Även om jag aldrig hade dykt med Uffe innan så funkade allt bra redan från början.
Vi började dyket rätt lungt, simmade sakta och njöt av omgivningarna. Även om jag hade varit en hel del i gruvor så sträckte sig inte min speleologiska erfarenhet längre än till ett fåtal blockgrottor (som egentligen inte ens är grottor). Så det här var en ny och mycket spännande erfarenhet.
Efter ca 10min så började min lampa dö ut. Sakta men säkert så kunde jag se hur min ljusbild blev brunare och brunare. Vi hade redan hunnit vända dyket så att lampan dog var inte så dramatiskt i sig, dock så var det rätt pinsamt. Kan man bli grottdykare om man inte kan ladda sin egen lampa?
Väl uppe så hade vi en genomgång där vi diskuterade lite om hur vi hade betett oss under dyket och hur grottan såg ut. Sedan så började jag diskuterna lampan med Daniel (även de hade haft ett grymt dyk) och vi kom fram till att min lampa även hade dött sista dyket i Sverige innan vi åkte över. Den gången var jag osäker på om jag hade laddat den men den här gången så var jag säker på att jag hade laddat lampan. Daniel är ju inte Daniel om han inte har med sig några testinstrument och vi kom fram till att vi skulle göra ett test på batteriaccen när vi var klara för dagen.
Utan lampa så kommer man inte långt på en grottdykarkurs, men som tur var så hade Lamar med sig en reserv 10w HID med slim-line acc så det löste sig och jag kunde vara med och dyka resten av dagen. Vi gjorde iordning vår utrustning igen och hoppade ner för att göra ett till dyk.
Dyk 2:
MAXDJUP : 20 meter
DYKTID : 66 minuter
Den här gången simmade vi förbi Pothole och vidare in Nicholson Tunnel. Det var lite mer övningar inblandat som tex. dela luft, hopp, sätta linpilar, lindragning osv. Övningarna gick bra förutom att jag på mitt lilla linhjul hade grov 2,8 mm lina som inte räckte så långt Lamar ville så jag fick låna ett linhjul av honom. Jag bytte lina till en tunnare amerikansk 24# lina under kvällen och hade inga mer problem under resten av veckan. Dyket var mycket bra och jag var väldigt nöjd när vi kom upp. Tiden går fort när man har roligt.
Efter dyk två tog vi en liten paus och medans Lamar och Dan var iväg och fyllde våra flaskor (det kan man kalla service) så käkade vi några nyttiga mackor baserade på vitt bröd, jordnötssmör, ost och sylt. Som efterrätt så hade vi med oss doughnuts. Efter ett tag så kom våra flaskor och vi började förbereda dyk 3.
Dyk 3:
MAXDJUP : 18 meter
DYKTID : 65 minuter
Daniel och Nicklas hade under sitt andra dyk tagit sig bort till Olsen Spring och deras instruktör Dan var mycket mycket nöjd med att ha elever som tog sig dit redan på första dagen. Jag ville inte vara sämre så när Lamar sa att vi skulle ta linan som går mot Peanut Restriction och simma så långt vi hann på 30min så såg jag ingen anledning att söla. Full fart framåt. Efter 28 min så var vi framme vid Peanut Restriction och där vände vi då Lamar inte ville ta sin elever genom den på första kursdagen. Vägen ut gick inte lika fort utan ägnades åt div övningar.
Det här var ett mycket roligt dyk där vi såg många intressanta saker. Även om fiskarna och kräftorna som man hittar långt inne i grottan var roliga så var det fossilerna i kalket som gjorde att man fick den där riktiga grottkänslan. Varje dyk den här dagen kändes som det bästa jag någonsin gjort.
Kvällen spenderade vi med att åka runt lite i omgivningarna för att lära oss att hitta. Vi hann även med att sitta på verandan och ta en öl.
Det var rätt skönt att ha ett kök i trailern så att vi kunde laga vår egen mat. Det är en smidig, billig och nyttig lösning. Hjälps man åt så tar det inte så lång tid.
Dag 3
DATUM : 2005-01-14
Nästa dag bar det av mot Little River Springs. På vägen dit så lyssnade jag och Uffe på countrykanalen "Big 98". Förutom att man MÅSTE lyssna på country när man glider runt i en skinande SUV på den amerikanska landsbygden så hade de ett mycket märkligt program som hette "drunk bitch". Vad det går ut på kan vi ta en annan gång men ska man lyssna på country i norra Florida så är det "Big 98" som gäller.
Något som inte finns i Floida är den svenska machoattityden inom dykningen. I Sverige så går det någon slags prestige i att saker ska vara krångliga, jobbiga och slitsamma. I Florida är det tvärt om. Det finns fina bänkar att byta om på, parkeringar nära vattnet, trappor ner i vattnet osv. Detta kostar naturligtvis pengar men det är det värt. Mer sånt till Sverige!
Little River är väldigt iordningjort och har fina trappor som går hela vägen ner till vattnet. Inget bök och inget slit. Det är bara att dyka.
Dyk 4:
MAXDJUP : 31 meter
DYKTID : 28 minuter
/gallery/files/2/IMGP0076_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=240)
Detta var vårat första grottdyk i strömt vatten. Att grottdyka i strömt vatten är rätt speciellt och innan man har lärt sig så är det rätt jobbigt och man drar en hel del luft. Det räcker inte med att vara strömlinjeformad, det gäller att få en känsla för hur man ska ta sig fram. Detta var mitt första försök och jag kan nog säga att jag var rätt kass första gången.
Hur som helst, vi går igenom dyket på land, kollar varandra och börjar sakta simma ut mot hålet. Väl framme så känner jag hur vattnet och strömmen presssar hårt mot oss. Vi lämnar våra decoflaskor och det är bara att börja kämpa sig ner i djupet.
Det gårt sakta men säkert ner meter för meter. Jag börjar känna en viss huvudvärk men tänker att det nog bara är för att jag har fått jobba så hårt för att ta mig ner, strömmen avtar längre ner i grottan och jag hoppas att det går över när jag kommer dit. Dock så blir det bara värre och värre. Ulf är etta och jag inser att jag förutom ont i huvudet har ett visst tunnelseende. Jag inser även att jag inte har den 100%-iga koncentrationen som jag kräver av mig själv vid den här typen av dyk och signalerar att vi skall vända dyket och pekar på huvudet. Jag känner mig rätt misslyckad som tvingas vända ett kursdyk för andra dagen i rad och hade det inte varit kurs så hade jag nog vänt tidigare men man vill ju visa att man kan... att man förtjänar att bli Full-Cave. När beslutet att vända är taget så lugnar jag ner mig betydligt och konstaterar att jag nog har åkt på en CO2-hit. När jag har konstaterat detta så inser jag att ju snabbare jag kommer till syrgasflaskan, desto snabbare slipper jag huvudvärken. När man har strömmen med sig så är det inte så jobbigt att ta sig dit heller. Så jag tittar på linan och kör på.
Då gör jag ett misstag...
Jag är på väg ut ur grottan då jag plötsligt märker att Uffe signalerar till mig. Jag vänder mig om och märker att han och Lamar har stannat. Jag inser att något är fel och jag simmar mot honom. Han tittar på mig och undrar om allt är ok, jag svarar ok. Då ser jag att orsaken till att Uffe och Lamar har stannat är att vi har kommit fram till en T-korsning och jag har tagit fel väg.
Jag ser till och med min egen linpil som pekar i en annan riktning än den jag har simmat in på. Hade jag inte haft tunnelseende så hade jag inte missat den, men nu gjorde jag det. Orsaken var att jag låg till höger om linan och när jag då såg linan svänga av åt höger så genade jag lite. Bara det att jag nu genade till en lina som gick åt ett annat håll. Sådana här misstag kan leda till problem, men teamet fungerade och misstaget kunde rättas till på en gång.
Jag har alltid undrat varför dom inte använder sig av T-korsningar så ofta i grottorna i USA, nu fick jag svaret. Jag är dock fortsatt lugn och vi beger oss sakta ut ur grottan (rätt väg). Huvudvärken minskar så fort jag får påbörja decot, men det tar bortåt en timme på land innan jag känner mig helt OK.
Mina tankar om dyket:
Hade det inte varit kursdyk så hade jag vänt på en gång jag kände att jag hade huvudvärk. Men nu kände jag en viss press i och med att jag upplevde det som att det var "mycket på spel". Jag kände dessutom en extra säkerhet i och med jag vet att Lamar var så nära och övervakande. Dessa faktorer gjorde att jag gick längre än av jag skulle i normala fall ha gjort innan jag beslöt att vända dyket. Dumt men sant.
Efter dyket så gjorde vi den revolutionerande upptäkten att doughnuts kan bota en CO2-hit. Kanske något för FASS? ;)
Jag och Uffe åkte in till byn Gaylord för att handla lunch medan Lamar var och fyllde våra flaskor. Efter en nyttig lunch bestående av vitt bröd med sylt, ost och jordnötssmör och doughnuts så var det sedan bara att ta nya tag och förbereda sig för dyk fem.
Dyk 5:
MAXDJUP : 32 meter
DYKTID : 42 minuter
Trots att den är lika strömt som dyket innan så gick det snabbare för oss att ta oss in. Det gick smidigare och vi drog mindre luft (dock så är man ju fortfarande nybörjare). Att simma motströms är rätt kul när man inser hur man ska göra.
Detta dyket gick mycket bättre men en efter ett tag så började jag få känningar i huvudet igen. Men vis av mina tidigare misstag så vände jag dyket på en gång och vi begav oss ut utan incidenter.
Vi stannade på Cave Excursions i Luraville på vägen hem för att fylla våra flaskor. Det är ett nöje i sig.
Cave Excursions ägs av en man som heter Bill Rennaker och det liknade inget av våra dykcenter hemma i sverige. Butiken är rätt liten och har inte så mycket mer prylar än diverse småplock, men dom en fyllningsstation som rockar hårt.
/gallery/files/2/IMGP0971_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=225)
För att kunna hjälpa alla som vill fylla gas där så har dom: Fem väldigt stora bankflaskor med färdigblandad nitrox. Två tankar flytande syre och över 20st flaskor helium.
Cave Excursions i siffror (omräknat i liter och avrundat):
Fyller 1 100 000 liter nitrox i veckan.
Har 600 000 liter i nitroxbanken (färdigblandad 32%) och
300 000 liter i luftbanken.
(siffrorna är tagna från Cave Excursions hemsida)
Naturligtvis så behöver man inte ta ur sin flaskor ur bilen utan de har så långa fyllningsslangar så att man kan fylla dem på plats i bilen. Inget onödigt släpande och helt underbart. Hos Cave Excursions finns även en internetuppkoppling så man kan surfa in på Baggbodykarnas hemsida om man skulle få hemlängtan.
Det är även från Cave Excursions som vi har hyrt våran underbara lilla trailer.
När vi kom hem så begav vi oss åter igen ut för att titta på hur omgivningarna ser ut. Down Town Luraville har inte så mycket att komma med så vi begav oss in till staden Mayo som ligger några kilometer där ifrån. Förutom att köpa öl så passade vi på att titta förbi en järnaffär för att köpa verktyg. Här träffade vi en trevlig kille som vi frågade om det finns något ställe där vi kan provköra våra bilar. Vi bad om lera och han gav oss vägbeskrivningen till ett ställe som har "all the mud you need", och det stämde :)
Great!
Dag 4
DATUM: 2005-01-15
/gallery/files/2/IMG_2080_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=247)GINNIE SPRINGS!
Äntligen så fick vi besöka en av världens mest kända dykplatser, Ginne Springs. Enda sedan jag började drömma om grottdykning så har man alltid fått höra historier från Ginnie Springs, och nu skulle vi äntligen få dyka där.
En fördel med att gå kursen i USA är att dykplatserna är väldigt väl iordninggjorda. Visst kostar det en hel del att dyka i de olika parkerna och Ginnie är inget undantag. Parksvgiften i Ginne var $27.00 om man inte var certifierad Full Cave och $20.00 om man var det. Vi var ju inte certifierade än så vi fick betala $27.00. Nu kan kanske verka konstigt med svenska ögon mätt hur man kan betala nästan 200:- för ett landdyk. Men när det finns trappor, bänkar att fixa sina flaskor på, toaletter osv är det inte så konstigt. Att Ginnie Springs visade sig vara en av de bästa platserna jag någonsin dykt på båder under och ovanför utan gör inte saken sämre.
Ginnie Springs är ett stort campingområde och inte bara en dykplats, även om det är för dykningen som Ginnie är mest känt för oss i Sverige. Här får alla som är certifierade från Open Water och över dyka grottor, fast har man inte något grottdykarcert så får man inte ha med sig någon lampa. En väldigt vettig regel som verkar funka bra (de har vakter).
Den här dagen var det rätt kallt i luften (10 grader) och nästan inga dykare förutom oss på plats. Vi började dagen på land med att gå lite djupare in på procedurer kring hur man gör när det är flera team som använder samma lina vid hopp mellan olika linor osv, dykplanering när man är många team i grottan samtidigt och gasplanering. Lamar och Dan är utmärkta instruktörer som svar på alla frågor och är väldigt pedagogiska.
Lite terminologi:
Ett hopp eller jump som det kallas i engelskspråkiga länder är när man tar sig från en lina till en annan. Orsaken till att man vill göra ett hopp är oftast att man vill ta sig till en sidotunnel. För att undvika incidenter så som den som jag råkade ut för i Little River (dvs. att folk simmar fel) så har man ett system där man lämnar ett litet mellanrum mellan huvudlinan i grottan och linor som ligger i sidogångar. Vill man då simma in i en sidogång så drar man en egen temporär lina mellan huvudlinan och linan i sidogången. Det är mycket viktigt att man har lina dragen hela vägen ut ur en grotta så att man kan hitta ut även om sikten försvinner.
/gallery/files/2/IMGP1086_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=215)Dyk 6:
MAXDJUP : 32 meter
DYKTID : 28 minuter
Att få dyka i Ginne kändes speciellt med tanke på att det är en sådan känd dykplats. Alla mina förväntningar infriades och överträffades.
Vi skyndade oss att byta om så att vi kunnde komma ner i vattnet och värma oss (Vattentemperaturen låg runt 21 grader). Efter att ha kollat att all utrustning fungerade som den skulle så började vi simma mot grottan.
Vattnet var mycket klart och det var en hel del fiskar i vattnet. Jag stötte till och med på en liten skölpadda på vägen ut mot nedstigningen. Då jag alltid har drömt om att få dyka med sköldpaddor så höjdes betyget på Ginne Springs ännu mer.
Nedstigningen skulle ske genom en berömd passage som heter Devils Ear. Det finns det fyra grottor i Ginne Springs. Ginnie Ballroom, Little Devil, Devil's Eye och Devil's Ear. Vi dök endast i Devils Ear och Devil Eye. Det är de två passager som man brukar ta ner till grottsystemet som heter "Devil´s Eye and Ear Cave System" men jag kommer att kalla allt för Ginne Springs för att slippa göra det så rörigt för de som inte varit där.
Strömmen i Ginnie Springs var minst lika stark som i Little River. Innan man har lärt sig hur man ska ta sig in på varje ställe så går det åt lite luft och energi. I och med att det här var vårat första dyk i en ny grotta så tog vi det rätt lungt. Vi gick ner via Devil´s Ear och simmade längs huvudlinan till ett ställe som kallas Maple leaf (efter en formation) och sedan tillbaka.
Ett tag in på dyket så känner jag hur huvudvärken börjar komma smygande igen. Då blev jag lite irriterad. Arg på min kassa huvudvärk stannade jag upp och började känna om all utrustning satt som den skulle. Det gjorde den, dock så känned jag att min ansiktstätning (som brukar sitta bra) hade halkat ner lite och kanten låg strax under hakspetsen istället för ovanför. Jag hade inte känt att den hade halkat ner, men man har ju en hel del annat att tänka på under kurs och vattnet var rätt varmt, så jag har nog bara missat att det har hänt. Jag rättade till tätningen och huvudvärken slutade öka och försvann strax efteråt. Kanske var det det som var fel vid Little River? Kanske inte, jag vet inte. Problemet var löst och det var bara att dyka vidare. (Jag har sedan dess varit mycket mer nogrann med ansiktstätningen och jag har inte haft några fler problem).
Dyket avlöper fint och vi kan på vägen ut bara ligga och njuta medans strömmen tar oss ut. Ett mycket mysigt dyk.
Vi gjorde inga övningar på detta dyket utan Lamar tycket att vi skulle lära oss att hitta och känna igen platser i grottan.
Detta var vid den här tidpunkten utan tvekan det bästa dyk jag någonsin gjort. Även om jag har sett filmer från grottan så är det inte ens i närheten av hur det är att få simma där i verkligheten. Att simma inuti jordskorpan i grottor som naturen har skapat under tusentalsår. Känslan av att lämna ingången och simma in samtidigt som man vet att det finns bara en väg ut och för varje fenspark man gör så är den längre och längre bort.
Efter dyket så åkte Lamar och fyllde flaskorna medans vi satt kvar i Ginne och åt åter igen en mycket nyttigt lunch bestående av mackor av vitt bröd med jordnötssmör, ost och sylt på. Naturligtvis ackompanjerade med Doughnuts (Wal-Marts chocolate glazed).
Det ingår naturligtvis en hel del övningar i en "full cave"-kurs. När man går lite mer grundläggande dykkurser så visar man att man kan göra en övning en gång och sedan så hoppar man vidare till nästa övning. Då en grottdykarkurs är så pass lång ( vår var 7 dagar och omfattade 15 dyk med sammanlagt över 13 timmar i vattnet) så har man lite mer tid på sig att träna. Redan på första dyket tog Lamar och Dan reda på var vi låg dykmässigt. Under de första två dyken fick vi inom våra team öva på att lägga lina, få slut på luft, få förlust av lampor osv. Sedan så övades dessa saker i olika kombinationer under varje dyk.
/gallery/files/2/IMGP1037_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=221)
Ett normalt dyk gick till så att vi först hade en grundlig genomgång på land. Under genomgången så tittade vi först på kartor och bestämde hur dyket skulle se ut, vilken plats som var mål och vilken väg vi skulle ta oss dit. Detta skedde genom att ta hänsyn till en massa olika faktorer som tidsplanering, gasplanering, erfarenhet, utrustning osv. Lamar och Dan har stor erfarenhet från att köra kurser i det här området, och ofta hade de bestämt hur vi skulle simma i förväg. Men det var sedan upp till oss att se till att vi hade planerat rätt med tid, utrustning (linhjul, linpilar, spolar och kakor), att gasen skulle räcka, osv.
När all planering var klar så gjorde vi i ordning vår utrustning och hoppade ner i vattnet. Väl i vattnet så gick vi igenom allt igen och gjorde "bubble check" (en slags utrustning kontroll) på varandra. Sedan var sitt ok och sedan så påbörjade vi dyket. Jag och Uffe gjorde aldrig samma dyk samtidigt som Nicklas och Daniel. Vi var alltid i olika delar i grottan.
Man kan dela upp våra dyk i två delar.
Del 1.
Den första delen av dyket var "vår" del. Jag och Uffe simmade som vi planerat med Lamar i släptåg, och när vi nådde vändpunkten för dyket så vände vi dyket och började simma hemåt. Inga övningar eller liknande, även om allt man gör under en kurs på sätt och vis är övning. Alla beslut och allt man gör övervakas och bedöms.
Del 2.
Den andra delen var Lamars del...
Då vägen hem kunde det börja hända saker, alltid fanns det något som Lamar tyckte att man borde träna mer på. Ofta vände vi inte dyken på grund av att vi hade nått vår tredjedel utan att våran planerade vändtid hade nåtts. Vi planerade alltid för att ha lite extra luft på vägen hem för att klara av lite extra övningstid utan att äventyra säkerheten. Lamar var ingen ond instruktör, hans mål var att vi skulle bli bra grottdykare och det märktes under utbildningen. Det var ingen macho militäristiskt über slaveri utan snarare en rätt lugn kurs där hjärnan var det viktigaste redskapet. Vi hade övat alla skills med Johan i Sverige innan kursen vilket gjorde att skillsträningen gick rätt snabbt. Vilket i sint tur gjorde att vi kunde fokusera på andra saker. Det är dumt åka till Florida för att skruva kranar, i Florida ska man grottdyka.
Dyk 7:
MAXDJUP : 32 meter
DYKTID : 39 minuter
/gallery/files/2/IMGP0083_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=239)Dagens andra dyk påminde om det första. Efter första dyket så känndes Ginnie lite rörigt. Det var en massa gångar hit och dit, , en massa namn på olika passager som man var tvungen att lära sig, andra dykare, strömt, samtidigt som det var så kul att äntligen få vara där. Helt enkelt en massa saker. Samtidigt så gäller det att hålla koll på vad man gör så att inte dyket blir ett så kallat "trust me dive". Även om vi hade både Lamar, Mackan och Johan med oss på detta dyk så hjälper inte det om man kommer bort. Då ska man själv hitta ut, och då gäller det att ha koll.
Dyket avlöpte fint. Vi gjorde en kort "slut på luft" övning, men annars så var det dekompression och som stod i fokus under detta dyk. Vi hade koll på rutiner kring deco sedan innan , men inte i en grotta. Det är inte så mycket som skiljer sig just angående själva decot men runt omkring så fanns det en del nya saker att tänka på, som t.ex. det gäller att lägga sin flaska bra, så att den inte är i vägen för andra dykare ( dumt att lägga den i trånga passager). Välja sin decoplats så man inte är så mycket ivägen för andra ( dumt att göra i trånga passager) osv. Ni fattar poängen. Just att ta sådan otrolig hänsyn till andra dykare var en av de stora nyheterna för oss i Florida. I Sverige är det sällan fler än 3 pers i en gruva samtidigt. Då kan man göra lite som man vill. Det funkar inte i Florida.
Efter dyket så bar det av mot Luraville igen. Samma rutin som varje dag med fyllning av flaskor, snacka skit och matlagning.
På kvällen efter att vi hade lagat mat, så sitter vi som vanligt och dricker öl och käkar Doughnuts. Jag somnar i fåtöljen och vaknar upp mitt i natten av att en okänd skallig man står och stirrar rätt in genom den olåsta närdörren tre meter ifrån mig. Hjälp...
Martin, Daniel och Nicklas är i Florida för att uppfylla sin dröm om att få gå full cave. Man har under dagen varit i Ginnie Springs. Martin somnar framför teven och vaknar upp av att det står en okänd man och stirrar rätt in genom nätdörren...
Att somna till "Worlds wildest Police videos" och sedan vakna av att det står en okänd man i dörren kan göra att man får hjärtat i halsgropen.
Jag ställer mig upp och när jag lyckas vakna nog för att komma fram till vem jag är, var jag är och varför, så lyckades jag få fram ett "hello?".
"Hello"...
tystnad....
"Are Johan and Markus awake?" "
Tydligen någon som visste vilka vi var. Det var ju skönt.
"no, they're asleep, I´ll wake them up for you."
Då insåg jag att det var Rodney och Suzie från "Silent Submersion" som kommit på besök. Med sig hade de ett flak scootrar, några lampor och Rodneys nya rebreather. De var på väg upp till Marianna för att dyka lite och passade då på att titta förbi för att säga hej och lämna de scootrar som Nicke, DK och Joel hade beställt. Skönt att vi inte behövde åka och hämta dem.
Johan och Markus var snabbt uppe och tog emot våra gäster. Nicklas och Daniel var så trötta efter dagens dyk så att de inte orkade vakna trots flera försök. Tydligen så var de rätt så slitna, så deras lite mer vältränade och således inte lika trötta kompis Martin fick ta rätt på alla deras grejjer. Det bjöd jag på för jag ville att de skulle vara pigga nog för att klara av kursen. :)
Trots att det var mitt i natten så stannade Rodney och Suzie ett litet tag för att snacka lite och visa upp Rodneys Rebreather. De var mycket vänliga och jag fick ett mycket bra intryck av dem. Det är alltid lika kul att få träffa en genuin hantverkare som kan sina saker.
Dag 5
Tidig uppgång med en snabb frukost och sedan iväg till Ginnie Springs igen.
Nicklas och Daniel vaknade förvånade upp och fick se sina nya sccotrar. De hade inga minnen av att jag hade försökt väcka dem i över en halvtimme.
Resan till Ginnie Springs tog bortåt en timme så fick vi gå upp tidigt varje dag som vi skulle dyka där. Vi brukade samlas vid dykplatsen runt klockan nio varje dag. När vi kommit till Ginnie så blir det åter igen genomgång och diskussioner innan vi hoppar ner i vattnet.
/gallery/files/2/IMGP0086_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=238)
Dyk 8:
MAXDJUP : 30 meter
DYKTID : 54 minuter
(för att hänga med här kan det vara kul att ha en karta att titta på, finnshär (http://www.floridacaves.com/Ginnie%20Full1280.gif))
Vi gick in i grottan på samma sätt som det tidigare dyken, men simmade in mot ett ställe som kallas "the bats". Platsen har fått sitt namn efter att det där hänger ett gäng fladdermöss i linan. Detta var vår vändpunkt för dyket och vi kunde efter att ha tittat runt lite vid the bats påbörja vår färd mot utgången. När vi var nästan framme så stannade vi för att öva "hitta linan". Det är en övning som är väldigt lätt i teorin men som kan ta en hel del tid om man har otur. Övningen gick ut på att Lamar satte ner en av oss på en plats på botten. De andra stannade kvar i "taket" med täckta lampor. Sedan så fick den som skulle leta blunda och slå av sin lampa. Sedan så var det bara börja leta efter huvudlinan. Man letar efter linan genom att fästa en egen lina där man är och sedan göra en sökning som påminner om advancedkursens cirkelsök, med den skillnaden att man gör den lodrätt istället för horisontellt.
Då en grotta kan ha de mest konstiga former så kan det i bland vara svårare än man tror att hitta linan. Dock så hade jag tur och klarade av övningen rätt snabbt. En bra kick för självförtroendet.
Dyk 9:
MAXDJUP : 30 meter
DYKTID : 60 minuter
Tyvärr har jag tappat bort mina anteckningar över det här dyket, så jag kan inte komma ihåg vad vi gjorde. Jag minns att vi in i grottan via Devil's Eye och att vi på vägen ut tränade på att hitta ut ur grottan utan lampor.
Det var mycket skönare att använda sig av Devil's Eye för att ta sig in och ut ur grottan. Färre dykare väljer den vägen och det var inte lika strömt.
DATUM : 2005-01-16
När dagens dykning var avslutad så åkte vi till High Springs för att titta på Halcyons fabrik i utkanterna av stan. Vi hade ju varit förbi Dive-Rites fabrik och nu tänkte vi att vi skulle se hur Halcyon hade det. Vi blev lite besvikna när fabriken visade sig vara ett garage i lite större strolek, (lite som Daniels gamla lägenhet). Vi hade förväntat oss lite mer av ett så känt märke som Halcyon men de är kanske inte så stora som man kan få intryck av här i Sverige.
/gallery/files/2/IMGP1115_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=210)/gallery/files/2/IMGP1116_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=208)
Vi lät oss inte nedslås av det utan åkte vidare för att besöka "extreme exposure". Det är utan tvekan den snyggaste dykbutiken jag någonsin sett. Rent, designat, coola bilder och "top of the line" dykprylar. Hjälpsam personal som kunde svara på alla frågor. Det enda som saknades var att de inte hade skrivit ut några priser. Om någon som läser detta har vägarna förbi så är det värt att titta förbi. Dessutom så är dom rätt billiga på "hardware" dvs, hakar, D-ringar osv. Adressen är: 25 South Main Street, High Springs. Skulle NK ha en dykbutik så skulle den se ut såhär.
Tyvärr så tog vi inga bilder när vi var där på dagen utan bara senare på kvällen.
På kvällen så åkte vi in till Lakecity för att gå på ett hak som heter R J Gators. Det var ett helt ok ställe även om servitrisen var i suraste laget ( på gränsen till otrevlig), men med öl i handen, amerikansk fotboll på tv och grottdykarsnack runt bordet så blev det en rätt lyckad kväll ändå.
Dag 6
DATUM : 2005-01-17
Det är hög luftfuktighet i Florida under vintern. Detta gör att det tog lång tid att torka alla dykgrejjer. Trots att vi spännde upp linor som vi hängde allt på så var det inte säkert att det var torrt nästa dag. Vädret var nyckfullt och ena dagen kunde det vara strålande sol och + 25 för att nästa dag vara +10 och dimma. Idag var det sol, helt underbart!
När jag skulle packa min utrustning på mogonen dag 6 så märkte jag att mina fenor är borta. Jag hade glömt dem i Ginnie! Varken Lamar eller Dan trodde att jag någonsin skulle få se dem igen. Sorgsen inser jag att mina trogna Jetfins sedan 6 år är borta för evigt. Jag vill dock inte ge upp helt och hållet utan frågar i receptionen vid Ginne om de har fått in ett par Jetfins med gulsprayad undersida. Visst hade de det! Mot allas förmodan så hade någon vänlig själ lämnat in fenorna till receptionen. Det var otroligt skönt att slippa nödköpa ett par nya.
På de tidigare dyken så hade vi bara haft flaskorna på ryggen och en decoflaska med oxygen. I dagens två dyk så tog vi även med oss var sin "stageflaska". För er som inte har stött på begreppet innan så är det är en slags extra flaska som man har med för att kunna stanna nere lite längre. Dessa stageflaskor lämnades sedan kvar en bit in i grottan precis som decoflaskorna fast längre in. Inte så krångligt men väl ett moment till som läggs till mängden saker som man ska hålla koll på.
/gallery/files/2/IMGP1078_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=216)Dyk 10:
MAXDJUP : 30 meter
DYKTID : 60 minuter
Det första dyket för dagen gick via "Devil´s Ear" förbi "The Lips", "Key Hole" för att sedan göra ett hopp ut till en lina som kallas "Hill 400 Line". Vid slutet av "Hill 400" så tog vi av mot "Lins Line" och när vi kom till markeringen som visar linan mot "The Bats" så satte vi varsin klädnypa för att sedan simma hem igen. Klädnypor är ett smidigt sätt att göra tillfälliga markeringar på linan.
Även om allt verkar så lätt när man går igenom allt innan dyket så gäller det att hålla reda på hur man ska simma när man väl är inne i grottan. Det är lätt att missa något viktigt om man tappar fokus. Det här dyket gick allt bra och övningarna går bättre och bättre.
I den här delen av kursen så ökade kraven på "Awareness", eller medvetenhet som det heter på svenska, mer och mer. I början av kursen så låg mycket fokus på en själv. Hur bra man var på att lägga lina, simma, lösa problem osv. Nu stegrades det upp steg för steg. Att ha koll på vad man gör, när man gör det och en massa andra faktorer runt omkring det hela. En fråga efter dyket kunde till exempel vara "När du satte din andra linpil, var var ni då? Hur mycket gas hade du kvar? Var befann sig din buddy?". Det kan låta lite krångligt att hålla reda på allt sånt men om man gör en bra dykplanering och redan från början har en ungefärlig koll så är det inte så svårt. Man går ju kurser av en anledning och jag kan inte säga att jag alltid hade koll på allt i början. Det har ju ingen.
Dyk 11:
MAXDJUP : 30 meter
DYKTID : 54 minuter
Innan dyket så sa Lamar sa till oss att han tänkte simma där strömmen var som starkast på vägen in. Varför? För att han kände att han ville öva lite, men han bad oss simma in längs linan som vanligt. Vi tänkte inte så mycket mer på det och påbörjade vårat dyk. I början av grottan så är linan dragen där strömmen är som svagast (mestadels i taket) för att det ska vara lätt för folk att ta sig in. Strömmen var så stark när vi var där så att vi fick ta hjälp av händerna och dra oss in. Det går rätt bra och smidigt för oss och vi tar oss in ganska snabbt. Då ser jag helt plötsligt Lamar komma under oss mitt i den starkaste strömmen, han simmar snabbare än jag drar mig fram och han får det att se otroligt lätt ut.
Där ser man vad teknik, övning och rutin kan göra. Det enda man kunde göra var att stanna, titta, bli imponerad och sedan fortsätta vår färd in i grottan.
Det här dyket simmade vi till "The bats" fast istället för att simma via "Hill 400" så simmade vi via "mud flats", "maple leaf" och "beetle tunnel" för att sedan komma fram till "The bats". Där tog vi våra klädnypor och började sedan simma hemåt. Ett riktigt bra dyk.
På kvällen så känner vi för att äte ute så vi drar till en närbelägna Live Oak för att besöka ett lokalt hak med det lockande namnet "Dixie Grill". Ett skönt ställe som påminner lite om de restauranger som man kan hitta vid sidan av bortglömda landsvägar här hemma i Sverige. Vi tar som vanligt seden dit vi kommer så jag beställde en hel friterad kyckling med pommes, Nicklas & Daniel tog var sin T-bone steak. För ovanlighetens skull så var faktiskt kaffet gott.
Dag 6
DATUM : 2005-01-18
Den här dagen så skulle vi dyka i Peacock Springs. Peacock ligger i Luraville så resan blev inte så speciellt lång. Grottan i Peacock är även grundare än i Ginnie, vilket gör att vi inte behöver göra lika mycket decompresion då maxdykdjupet som vi hade var runt 20 m mot Ginnies 30. Detta gjorde att vi idag inte behövde använda våra stageflaskor. I Peacock finns det även lite mer liv i grottan vilket jag gillade.
/gallery/files/2/IMGP1038_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=220)
Dyk 12:
MAXDJUP : 20 meter
DYKTID : 65 minuter
Under dagens första dyk så skulle vi ta oss till linan som går mot "peanut" fast vi skulle ta en lång omväg. Vägen vi skulle ta var mot ett ställe som heter Olsen Sink för att svänga av strax innan mot peanutline. Sedan så skulle vi simma ut på peanutlinan. Man kan säga att vi gjorde att stort U där de båda ändarna inte är så långt ifrån varandra. Dagens andra dyk skulle sedan vara samma dyk fast tvärt om, och då skulle vi ta med oss alla linor och pilar som vi lagt ut.
Jag och Uffe gjorde som vanligt en plan över dyket och som de senaste dagarna så bestämde vi att tiden som vi skulle vända på var 30min. Detta skulle visa sig vara dumt.
Vi gjorde hela dyket efter planen. Då vi hade dykt åt det här hållet förut så hade vi koll på var vi skulle byta lina osv. Allt fungerade perfekt, allt satt som det skulle. Dock så började tiden bli lite knapp. Vi var väldigt nära peanutline (fast vi hade inte sett den än) när datorn visade 30min. Det var dags att vända trots att vi visste att linan och därmed utgången borde vara väldigt nära. Vi gjorde en snabb visuell sökning efter linan men såg den inte. Både jag och Uffe hade mycket mer gas än en tredjedel kvar, men när tiden är slut så hjälper inte det, det var bara att vända. Nu fick vi dessutom ta med oss linor och pilar hem direkt. Lamar och Johan såg mycket förvånade ut när vi vände dyket.
Felet vi gjorde var att vi gjorde "som vanligt" och tog 30m min som vändtid när det kunde ha varit mycket längre. När vi vände så hade Lamar sett linan men han låg på sidan om oss och såg runt ett hörn som vi inte kunde se runt. Det var orutinerat av oss men väldigt lärorikt.
Dyk 13:
MAXDJUP : 22 meter
DYKTID : 70 minuter
Detta dyket kunde vi inte genomföra som planerat då vi hade tvingats vända dyk nr 1. Nu led vi inte så mycket utav det utan vi gjorde ett annat dyk. Jag kommer inte riktigt ihåg hur vi simmade, men jag tror att det var till Olsen Sink. Men jag minns att vi även var en tur upp i Nicholson tunnel. Ett långt skönt dyk.
Efter dagens dyk så drog vi först till Cave excursions för att fylla våra flaskor, sedan hem för att vårda och ta hand om dykutrustningen. Vi orkade inte laga middag så vi drog in till Lakecity för att äta och se lite "Lakecity by night". Vi hamnade på en restaurang som heter "RJ Gators" ( http://www.rjgators.com/ ) där vi tar en öl och beställer in "Florida Alligator Tail". Alla är är trötta men stämningen är ändå god.
Efter restaurangbesöket besöker vi en spritbutik i närheten. Inte för att vi kände för att supa utan mest för att kolla läget och priserna. Expiditerna tyckte att det var trevligt att träffa folk från "absolut vodkalandet" men hade otroligt svårt att förstå hur vodkan kunde vara billigare där än i Sverige. Jag och Daniel försökte göra en snabb beskrivning över det svenska skattesystemet men det gick inte riktigt in. Vi köpte lite öl och begav oss sedan där ifrån.
Vi satt och skrattade i bilen (Daniel kör) då vi helt plöstligt hörde ett ljud som vi känner igen från Worlds Wildest Police Videos bakom oss. Vi tittade bakåt och sekunden senare började det blinka blått och rött. Vi har fått "high way patrol" efter oss....
/gallery/files/2/patrol.jpg (/gallery/showimage.php?i=207)
Daniel kör in till sidan, polisen kliver ur sin bil och stegar fram till våran bil, tar upp sin maglite och knackar på runtan. Allt är lite som på film och Daniel sänker runtan.
Polisen ser lite bister ut och säger:
-Your head light is not turned on.
- OH! Sorry, officer, säger Daniel. We are tourists from Sweden and in Sweden the head lights turns on when you start the car. I just missed to do it. Daniel körde med tricket att låta lite extra dum i förhoppning om att polisen skulle få sympatier för oss. Det fungerade.
- So you're from Sweden?
- Yes.
- May I see your license?
Daniel tar fram sitt körkort och ger det till polisen som tittar på den en stund med en förundrad och förrvirrad blick. Till slut säger han:
-Is this a German licence?
-No, Swedish, svarade Daniel och allihop blev lite förvirrade om varifrån polisen fick det där med tyskland ifrån.
-Ok.....
Han ger Daniel körkortet och gav oss en förmaning om att man inte ska köra runt utan lamporna påslagna. Sedan så får vi köra iväg och så fort vi är utom synhåll brister alla ut i ett stort skratt. Speciellt frågan om det var ett tysk körtkort roade. Vi hade blivit stoppade av Highway patrol. Hur stort som helst.
Vi vet inte riktigt hur vi lyckas hamna i alla situationer som vi hamnar i, men kul är det, och en del i att vara Baggbodykare.
Dag 7
DATUM : 2005-01-19
Nästa dag var det åter igen tidigt uppgång för färd mot Ginnie Springs där Lamar och Dan åter igen mötte upp oss.
En sak som är kul med Lamar är att han känner en otrolig massa folk och det är många som känner honom. Det gjorde att det var många som kommer fram och pratar när man är ute och dyker med Lamar. Tyvärr så har jag glömt namnen på nästan allihop, men man har fått höra en hel del roliga historier och träffa en hel del sköna männsikor.
Dyk 14:
MAXDJUP : 32 meter
DYKTID : 87 minuter
Detta visade sig bli det bästa dyket jag någonsin gjort, och det kommer att bli svårslaget.
Utrustade med en flaska oxygene och en stage så fick vi i uppgift att se hur långt vi kunde ta oss. Vägen mot grottans inre går via Devils ear mot the Sand dunes och sedan vidare. Vi gör upp en noggrann plan och går igenom hela dyket, jag är etta och Uffe tvåa.
Allt fungerade bra och vi var snabba och effektiva i våra förberedelse. Vi börjar med att andas ur våran stage flaska. Tyvärr så gick det åt en del luft i början av grottan (där det var strömt) och vi fick lämna våra stageflaskor redan 400 fot in i grottan. Lämnandet av flaskan gick smidigt, nu var det bara att köra på in i grottan. Den första delen av dyket så simmar vi genom gångar som vi redan varit i många gånger så jag strömlinjeformade mig, focuserade på linan och bara simmar. Jag hade noggrann koll på min luftförbrukning samtidigt som jag såg pilar som visade hur långt in vi var i grottan, pil för pil så kommer vi längre och längre in. Vid ca 1300 fot så förändras grottan kraftigt när man kommer till the Sand dunes. Det var så vackert. Grottan öppnade upp sig och blir större och stora svarta sanddyner leker sig fram över botten. Det var helt otroligt.
När vi kom ut på the sand dunes så slog jag av lite på takten för att kunna se lite mer av grottan. Vid 2100 fot så hade jag nått min tredjedel och vi vände dyket. 2100 fot är väldigt långt in, och för första gången under kursen så kändes det. Att veta att om något går fel så är det 640m som man måste simma tillbaka gjorde att man fokuserade lite extra. Det låter inte långt, men det känns långt när man väl är där inne. Det var otroligt tråkigt att behöva vända och jag kände verkligen att jag skulle vilja simma längre in.
Takten som vi simmade i har varit väldigt hög och när vi vände dyket så hade jag hoppats att bara kunna glida med strömmen ut. Tyvärr så började Uffe bli orolig för hur mycket deco han skulle få av sin dator så han beslöt sig för att inte slöa på vägen ut. Med strömmen i ryggen så kom vi hem snabbt men vi fick ändå ett deco på en bit över 10 min.
Alla dyken under kursen gjordes med 32% Nitrox som bottengas och Syrgas som decogas (när det behövdes), kan vara bra att nämna.
Efter det första dyket så blev det lunch och flaskfyllning igen. Daniel och Nicklas verkade även de ha haft ett bra dyk.
Dyk 15:
MAXDJUP : 30 meter
DYKTID : 46 minuter
Kursens sista dyk gick från Devils ear till July springs. July springs är en del av Devils cavesystem där man kan se ljus från ytan men det är så trångt att man inte kan gå hela vägen. Det finns historier som folk som sägs ha klarat av att ta sig igenom, men varken Lamar eller Dan trodde att det var sant. Dock så lovade Lamar att om jag lyckades ta mig igenom så skulle han bjuda på restaurang på kvällen, så jag var ju tvungen att försöka. :)
Vi dyker ner i grottan och börjar röra oss mot July Springs, jag kunde se ljuset från ytan och börjar trycka och klämma mig länger och längre mot ljuset. Det var mycket trångt men jag kom närmare och närmare ytan. Efter en stund så inser jag att jag inte kan komma längre, men jag har i alla fall försökt. Just när jag är så långt intryckt som man bara kan vara tycker Lamar att det är en bra idé att köra en sista övning. :)
Jag inser det när jag känner att Uffe drar i min fena och signalerar "slut på luft". Det var lite knepigt att kombinera hastighet med smidighet när jag skulle att få ner andrasteget till Uffe. Att sedan behöva ta sig ut baklänges i den trånga passagen var intressant. Och väldigt roligt, jag gillar verkligen övningar där man måste focusera sig 100%.
Vi klarar oss hela vägen ut och helt plötsligt så var vi nu alltså certifierade grottdykare.
När jag har skrivigt om övningar och kursen så har jag skrivit ur mitt perspektiv och hur jag upplevde det. Andra kan ha uppleft det annorlunda.
Både Lamar och Dan är två mycket erfarna grottdykare och instruktörer vars instruktörsstil passade oss väldigt bra. Det första vi fick göra på den första dagen var att dyka. Inget mer snack än nödvändigt och sedan direkt ner i vattnet. När Lamar sedan kom upp efter det första dyket och konstaterade "this is going to be a fun week" så kändes det som att vi hade hamnat rätt. Varken Lamar eller Dan var speciellt insnöade på hur utrustningen skulle vara och det var generellt väldigt lite pekpinnar utan mer en löpande diskussion där olika alternativ vägdes mot varandra i olika situationer. Det kändes rätt skönt och gav mycket till oss som gick kursen.
/gallery/files/2/IMGP0230_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=228)För att fira att vi har klarat kursen så tar Lamar sin familj och oss med sig till Gainesville och den amerikanska restaurang kedjan Hooters. Jag hade hört mycket om hooters innan vi reste över och för att ge en kort recension så kan man säga att maten var ok och tjejerna var trevliga och såg helt normala ut. Tyvärr så är deras klädsel otroligt ful så det är svårt att ta stället på allvar. Men det blev en bra utekväll.
Jag hamnade bredvid Lamars fru och han son. Det var intressant att träffa dem och jag fick bland annat reda på att Lamars son hade byggt en egen rebreather som "science project" i skolan. Det är rätt coolt gjort för en 14 åring. Han hade även provat den och den hade fungerat mycket bra och Lamar var väldigt stolt över det. Lamars fru är även hon grottdykare och hon berättade lite om olika grottor hon har dykt i. Hon gav oss även vägbeskrivning till "Krispy kreme" som är ett doughnuthak.
Vi blev kvar en bra stund och jag kan rekomendera kycklingvingarna om ni har vägarna förbi. Vi tog det rätt lugnt trots att vi firade, vi hade planerat att åka till Marianna och dyka nästa dag.
Dag 8
DATUM : 2005-01-19
Nu är vi var klara grottdykare så skulle det grottdykas!
Marianna var platsen och Jackson blue var grottan. Det tog ett tag att åka till Marianna från Luraville, men det var helt klar värt tiden det tog.
Karta över Jackson blue
Dyk 16:
MAXDJUP : 15 meter
DYKTID : 20 minuter
Själv hade jag inte tänkt att dyka ( jag hade ont i öronen) men när jag stod på land och de andra försvinna in i grottan så förbannade jag mitt beslut. Nu stod jag här i ett gråmulet Marianna och frös i min ensamhet.
Plötsligt så stannar det en bil på parkeringen och ur kliver en ensam man i övre medelåldern som snabbt tar på sig sin torrdräkt och börjar bära ner sin utrustning till vattnet. Han bär på en Armadillo sidemountsele (en sele som man har när man dyker med flaskorna på sidan av kroppen), jag har aldigt sett någon dyka med just den selen, och glad ihågen så går jag fram och börjar tjôta. Han verkar dock inte gilla sällskap så mycket och svarar endast pliktskylldigt på mina frågor innan även han gled ner i vattnet och in i grottan.
När Johan och Markus kommer ut från sitt dyk så han jag beslutat mig för att stunta i mina onda öron. Jag vill inte missa den här grottan. Johan och jag har liknande kroppsbyggnad och han lånar vänligt ut sin utrustning så att jag ska kunna få dyka lite. Solodykning är inte min grej, utan jag scootrar runt kring öppningen tills Daniel och Nicklas kommer och tar mig in på en liten tur.
Grottan är trevlig även om jag inte tycker att den är lika kul som Ginnie. Det är två väldigt olika grottor som jag verkligen gillade. I öppningen så står det ett stort stimm med fiskar som står och väntar på mat. Synen när man kommer inifrån grottan med öppningen, ljuset och fiskstimmet är väldigt fin. Uffe var inte med den här dagen, han var ute på egna äventyr.
Besök på Naturreservat
Efter våra dyk så åkte vi till Cave Adventures som är ett grottdykarcenter som ligger i Marianna. Här träffade vi åter igen på Rodney och Suzie från silent submersion och ägaren till Cave Adventures Edd Sorenson. Jackson blue är inte den enda kända grottan i Marianna utan kända grottor som Hole in the Wall och Twin Cave ligger här. Rodney och Suzie hade tillsammans med en vän dykt i Hole in the Wall under dagen. Vi snackade lite skit men då alla var hungriga så drar vi in till stan och käkar.
Efter maten så drog vi hemmåt till vår trailer i Luraville. Dagens dyk skulle visa sig bli det sista i Florida för min del då jag fick problem med öronen. Uffe, Nicklas och Daniel hann med en dykdag till men då stannade jag hemma. De övriga dagarna spenderade vi genom att besöka och upptäcka olika delar av Florida.
Alla saker har ett slut och så även våran resa till Florida. Alldeles för fort hade dagen då det var dags att åka hem kommit. Vi lämnade våran trailer och begav oss till Jacksonville för hemfärd. Tyvärr så visade det sig att scootrarna som vi skulle ta med oss hem var felpackade och vi fick packa om alltihop. Det tog tid och gjorde att vi fick lite bråttom. Vi hann igenom alla gater i tid och fick oss en lugn stund innan det var dags att kliva ombord på planet som skulle ta oss till Atlanta. Från Atlanta så skulle vi sedan till Paris, ett byte som även det gick bra även om vi fick vänta en stund.
Två och en halv timma efter att vi hade lämnat Atlanta så märker vi helt plötsltsligt att planet vänder kraftigt 180 grader. Vi hade precis lämnat kusten och kommit ut över vattnet och helt plötsligt så var vi på väg tillbaka till fastlandet igen. Kaptenen talar om för oss att det är en lampa i cockpit som tydligen lyser fast den inte ska. Detta gör att de känner att de vill landa för att kolla upp saker och ting. Nu visar det sig att det har varit snöstorm i norra USA vilket har gjort att vi inte kan landa i norr, utan vi måste flyga hela vägen till Atlanta igen. Två och en halv timme i ett flygplan som det är fel på.
Vi landade dock två och en halv timme senare i Atlanta utan problem. Sedan så fick vi går av planet och sätta oss i väntrummet och vänta. Och vänta. Det här utspelade sig mitt i natten så det fanns inga ställen som var öppna. För att råda bot på tristessen så tog Mackan fram en flaska vodka som han hade liggande, jag bidrog med en burk honungskanderade jordnötter, någon fixade sprite och någon fixade muggar. Nu fick det i alla fall lite trevligt även om vi fick en del avundsjuka blickar från våra medresenärer. Efter en lång väntan så visar det sig att allt var ok med planet och vi kan åter igen lyfta mot skyarna.
Vi landar i Paris försenade och hungriga sedan det visat sig att flygbolaget inte hade kunnat få ombord mer mat på planet när vi vände tillbaka. Efter en lång dust med den franska byrokratin så får vi nya biljetter till göteborg och efter lite mer gnäll lite mat. De franska myndigheterna gör även en helt annan bedömning än de amerikanska när de bedömmer farligheten i att ha en dyklampa ombord. Jag hade tidigare haft min dyklampa i handbagaget men det tyckte inte de franska säkerhetsvakterna om utan jag fick gå till någon form av inlämningsdisk för lämna in lampan. Fransmännen litade inte heller på mig utan satte någon form av odiskret civilklädd tjänsteman på att gå 10m bakom mig hela vägen. Tjänstemannen på det nya stället förklarade att allt som lämnas in måste ligga i en väska, samtidigt som han inte ville ta emot hela väskan. Så jag fick helt enkelt tömma allt mitt handbagage ur min väska för att sedan lämna in lampan i väskan och lägga allt det övriga i en stor "air france"-sopsäck som jag fick ha som handbagage. Efter det kunde jag dock vända tillbaka till säkerhetskontrollen med den odiskrete mannen i släptåg. Över huvudtaget så hade de fransmän vi stötte på en stor förkärlek till ordet "no".
Sedan så flöt allt på och vi kunde flyga till Sverige försenade men utan större problem. När vi hade landat på Landvetter så visade det sig att stora delar av vårt bagage var borttappat. Men det är en annan historia, nu var vi i alla fall hemma.
Om man summerar mina tankar om kursen så blir kan man säga ungefär såhär:
En stor ögonöppnare är att grottdykningen i Florida är helt annan än den bild som gärna sprids i Sverige (speciellt på Internet). I sverige är grottdykning något som är mycket macho och något som kräver "mandom, mod och morske män!". I Florida var det inte riktigt så. Vi trodde att alla skulle vara om inte DIR så i alla fall köra med Hogarthian eller liknande. Men döm om våran förvåning när vi förutom oss själva inte såg ett enda remställ. Alla körde med transpac eller liknande. Vi såg dykare som var kraftigt överviktiga men som ändå slinker igenom trånga passager i motström som om dom vore fiskar, medans en själv antagligen såg ut som "hej kom och hjälp mig!". Det öppnade tankegångarna om att nyckel till dykningen kanske inte finns att hämta i den svenska machostilen. Avsaknande av attityd var en väldigt skön upplevelse.
I de flesta grottorna vi besökte så fanns det gott om bänkar att sitta på och fixa sin utrustning på. Stora trappor som ledde ner till vattnet. Bär du dina flaskor när du skall fylla lyft? Varför inte dra ut fyllslangen till bilen istället? Smittad av machostilen så utbrast jag "fan va slött!" när jag såg det. Nu säger jag "yeah, va skönt". Varför ska man anstränga sig mer än man behöver? Det behövs mer Florida i Svensk dykning.
Det som jag bär med mig mest från Florida är inte kunskaper i lindragning eller andra dyktekniska saker. Det kunde jag mycket om sedan innan. Däremot så dyker jag med en helt annan ödmjukhet nu. Jag har ett lugn som känns otroligt bra. Hade jag fått det även om vi hade åkt någon annanstans än Florida? Kanske inte.
Åk dit! Det är kul att gå grottkurs i Florida.
Farväl Florida, vi ses igen!
Det är många som har frågat om priser, jag har det inte uppskrivet men ungefär så kostade våran resa så här mycket:
Bil 1600:-
Boende 1000:-
Gas 1000:-
Flybiljett: 6000:-
Parkfees: 1000:-
Sedan så tillkommer mat, bensin, prylar, utrustningshyra osv.
Priset för kursen kan variera men räkna med minst 1000 USD plus böcker. Man får vad man betalar för, bra instruktörer är dyra.
Alla priser är i kronor per person beräknat på en dollarkurs på 7 kr vilket var kursen som gällde när vi var där.
Mer bilder från resan finns i vårta galleri:
Galleri Floridaresan 2005 (http://www.baggbodykarna.org/gallery/browseimages.php?c=47)
Länkar:
Cave excursions:
www.sidemount.com (http://www.sidemount.com/)
Peacock Springs:
www.peacocksprings.com/ (http://www.peacocksprings.com/)
www.iantd.com/cavediving/cave-dive.html#peacock (http://www.iantd.com/cavediving/cave-dive.html#peacock)
neptunoworld.com/caves/peacock.html (http://neptunoworld.com/caves/peacock.html)
www.geocities.com/cavedivingx2/peacock.html (http://www.geocities.com/cavedivingx2/peacock.html)
Little River:
www.floridacaves.com/lilriver.htm (http://www.floridacaves.com/lilriver.htm)
www.geocities.com/cavedivingx2/littleriver.html (http://www.geocities.com/cavedivingx2/littleriver.html)
www.cavediving.com/where/florida/lil_rvr.htm (http://www.cavediving.com/where/florida/lil_rvr.htm)
www.iantd.com/cavediving/cave-dive.html#littleriver (http://www.iantd.com/cavediving/cave-dive.html#littleriver)
Ginnie:
www.ginniespringsoutdoors.com (http://www.ginniespringsoutdoors.com/)
www.gue.com/sites/srb/ginnie (http://www.gue.com/sites/srb/ginnie/)
community.webshots.com/album/4967002BsThBCWBLN (http://community.webshots.com/album/4967002BsThBCWBLN)
www.wadespage.com/D800DS02RF01.shtml (http://www.wadespage.com/D800DS02RF01.shtml)
www.geocities.com/cavedivingx2/devils.html (http://www.geocities.com/cavedivingx2/devils.html)
Oxygene Göteborg:
www.oxygene.se/startsid (http://www.oxygene.se/startsid)
Förord:
Jag har försökt att hålla terminologin enkel och på svenska så att även de som inte kan så mycket om grottdykning skall förstå. Detta gör att dykare som är vana med engelsk grottdykarterminologi kan reagera över vissa översättningar och förenklingar.
Jag nämner en hel del namn på olika passager i de olika grottorna som jag skriver om. Detta är för att de som har varit där
lättare ska kunna förstå hur vi dök. Länkar till kartor finns längst ner på sidan.
Alla dyk gjordes med 32% Nitrox som bottengas och 100% Oxygene som decogas.
Jag har valt att inte skriva så mycket om enskilda övningar och hur de genomfördes. Detta för att jag inte orkar få en massa skit på dykarna.nu utifall att någon har haft en instruktör som gjort annorlunda. Det snackas för mycket skit. Hur som helst så är detta en reseberättelse inte en manual.
Welcome to Florida, Baggbostyle!!!
Ända sedan vi gjorde vårt första gruvdyk så har målet funnits där, att få åka till Florida och gå full cave. Som nycertad OW så är målet rätt långt borta men steg för steg så närmade vi oss punkten då vi kände oss redo att ta oss an drömmen.
Även om orginaldrömmen var att få åka till Florida så finns det en ekonomisk verklighet att ta hänsyn till. Vi planerade först att ta certet i Plura, men lagom till när vi började undersöka möjligheterna att gå kurs där så slutade man att köra kurser. Det ryktades om att olika instruktörer körde där men vi fick aldrig några svar på mailen vi skickade. Så vi började se oss omkring efter alternativ. Att åka till Florida/Mexico/Thailand kändes som det vi helst ville men pengarna styrde så vi började titta på Frankrike istället för Norge. Vi tog kontakt med olika instruktörer och började titta på datum. Vi undersäkte instruktörernas rykte och fick höra både bu och bä. Det kändes inte perfekt men det kändes OK och vi var helt inställda på att åka till Frankrike sommaren 2004.
När vi var som mest inne i vårat planerade så besökte vi Dykexpo 2004 och naturligtvis så gick vi på Lamar Hires föredrag om "Grottdykning i olika delar av världen". Det var ett mycket bra föredrag där Lamar visade bilder och berättade om sina erfarenheter från olika grottdyk han har gjort jorden runt. Efter föredraget så stannade vi kvar en lång stund och pratade med Lamar om olika saker. Vi kände direkt att det här var en kille som vi ville ha som instruktör. Han var mycket lugn och ödmjuk och hans stil tilltalade oss perfekt. Efter mässan kontaktade vi Johan Enqvist på Oxygene i Göteborg och via Oxygenes bra kontakter med Lamar så bokades vi ändå in på en kurs i början av november 2004 i Florida.
Jag, Daniel och Niklas kände att vi ville vara så förberedda som möjligt och få ut så mycket av kursen och resan som möjligt så vi lade ner mycket tid på att träna på de olika kursmomenten hemma i Sverige.
I början av oktober så hade vi en även en övningshelg nere i Göteborg tillsammans med Johan. Johan håller på och tränar för att bli grottdykarinstruktör så vi tänkte att han kunde få köra lite teori och några övningar med oss. Om denna helg finns det en annan artikel så vi behöver inte gå in närmare på det. Det var en månad kvar tills vi skulle åka och alla var på topp. Detta skulle bli så bra.
Då blev det dålig väder i Florida...
Lamar ringde Johan och meddelade att vädret var så dåligt att kursen skulle få lov att skjutas upp. Man räknade med att det skulle ta flera veckor innan översvämningarna och den dåliga sikten hade försvunnit så kursen sköts upp till januari. Flygbiljetterna fick bokas om och semestrar flyttas. Mycket tråkigt...
Sakta men säkert närmade sig datumet för den nya avresan, och helt plötsligt var dagen framme då jag stod på spårvagnshållplatsen men med destination Florida istället för Handelshögskolan och skolväskan utbytt mot dykväskan. Äventyret hade börjat!
Känslan av att vara på väg att uppfylla en dröm går inte att beskriva för den som aldrig gjort det. Flera års väntan var över, nu var jag äntligen på väg.
Jag var förste man på plats på Landvetter men det dröjde inte länge förrän hela sällskapet var samlat. Vi som åkte var:
Martin Nordin (Baggbodykare)
Daniel Karlsson (Baggbodykare)
Niklas Myrin (Baggbodykare)
Ulf Långström (Oxygene Linköping)
Johan Enqvist (Oxygene Göteborg)
Markus Hjärtstam (MDDT)
Jag, Daniel, Niklas och Ulf skulle gå kurs medans Johan skulle hänga med och träna inför sin instruktörscertifiering. Markus skulle bara med för att dyka.
Efter att ha suttit nere i incheckningshallen och snackat lite skit så checkade vi in alla våra grejjer. Vår resa gick från Göteborg till Jacksonville med byten i Paris och Atlanta.
På väg mot målet
/gallery/files/2/IMGP0012_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=242)Allt gick som planerat, bytena i Paris och Atlanta gick förhållandevis smidigt och vi i landade i Jacksonville 23:30. Här hade vi varit lite oroliga för att biluthyrningsfirman skulle ha hunnit stänga men vi ringde från Atlanta och de lovade att vänta på oss. Vi hade bokat tre bilar, Mackan och Johan hade hyrt en SUV från Hertz medan vi andra hade bokat två Nissan Micra via holidayautos.se . Att hyra bil två veckor i USA kostar en hel del pengar och vi fick betala ca 3000 för en micra i två veckor, en SUV skulle ha kostat det dubbla. Vi undersökte priserna rätt noga innan vi bokade och holidayauto var billigast. Vi kände dessutom att det skulle vara smidigare att ha två Nissan micra än en SUV om man är fyra personer.
När vi kom fram till biluthyraren och skulle hämta ut våra bilar så fick vi reda på att småbilarna var slut. Lite försynt frågade mannen bakom disken om det gick bra om vi fick två SUVar istället. Vi höll på att gå i taket av glädje! Vi hade känt oss rätt så snåla för att vi inte tog bokade SUVar från början men nu känndes det desto bättre. Snacka om tur! Nu stundade bara en två timmars bilresa till Luraville så skulle vi äntligen få sova.
Våran bas för hela resan var en äkta amerikansk trailer som vi hyrde av "Cave Excursions" (som ägs och drivs av Bill Rennecker). Trailern var placerad i utkanten av en liten by som heter Luraville. Luraville påminner om Baggbo i storlek fast med två dykarcenter. När vi väl kom fram så var alla trötta och vi somnade snabbt.
Dag 1/gallery/files/2/IMG_2107_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=244)
Vårat underbara hem under dessa underbara dagar
Dag 1 började med att vi gick upp och såg oss omkring i vår trailer. Om vi beskriver den på mäklarspråk så kan vi säga att den är orginell, charmig och har potential. Då vi inte hade någon frukost så tog vi våra tre SUVar och begav oss in till Lakecity för att äta och göra några ärenden.
Även om mat (undantaget doughnuts) inte är amerikanarnas starka sida så kan dom ialla fall konsten att göra frukost. Vi njöt av få sitta på ett sunkigt hak och äta skitmat. Man får ju liksom ta seden dit man kommer. Den enda egentliga nyheten (för utom att vi inte visste att man kunde göra kaffe så blaskigt) var "grits" en slags amerikansk gröt som inte smakar speciellt mycket.
Efter frukosten så begav vi oss ner till Dive-Rites fabrik. Här så började vi med att hälsa på Lamar (grundare av Dive-Rite tillika "CEO and President") och hans instruktörskollega och tillika jobbarkompis Dan Lins. Efter att ha skrivit under lite papper inför kursen så tog vi en tur runt fabriken. Dan och Lamar var de två instruktörer som skulle lära oss grottdykningens ädla konst.
De som har följt Baggbodykarna genom åren vet att speciellt Daniel har ett stort intresse för hantverk och hur man konstruerar dykprylar. Att släppa in honom på Dive-rites fabrik var som att släppa in ett barn i en godisbutik. Han pillade på allt och ställde massor av frågor om allt. Utav alla sakerna vi fick se så var det dock deras nya RB, deras scooter och 21w HIDen som fångade vårat största intresse. Det är alltid kul att få gå runt i en fabrik som gör intressanta saker och det här var inget undantag.
Efter att ha handlat mat på Wal-mart så åkte vi till våra trailers och spenderade dagen med att slappa, dricka Bud, äta doughnuts och packa ihop dykutrustningen. Vi åkte även runt lite i omgivningarna för att bekanta oss med Luraville.
Martin i Techfrisyr/gallery/files/2/IMGP1056_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=218)
Jag hade inte hunnit klippa mig innan jag åkte till USA, inspirerad av att alla andra så lät jag ( till min flickväns förtvivlan) Uffe gå lös på mitt hår med sin rakapparat. Det blev kort....
Dag 2
DATUM : 2005-01-13
Första dagen på cavekursen!!
Vi mötte upp Lamar och Dan på Cave Excursions i Luravile för att snacka lite skit och fylla våra flaskor. Nu delade vi även upp oss så att jag och Uffe skulle ha Lamar som instruktör och Daniel och Nicklas skulle ha Dan. Alla teorigenomgångar och landövningar var dock lika och då turades Lamar och Dan åt att hålla i lektionerna.
Sedan så bar det av till vårat första kursdyk som skulle hållas i närbelägna Peacock Springs. Väl framme vid Peacock så stannade vi vid entrén för att få en genomgång om området och titta på kartor. Vi betalade parkavgiften på $10 och tog oss vidare till dykplatsen.
/gallery/files/2/IMGP1042_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=219)När vi kom fram så fick vi en guidning över dykplatsen och en genomgång över hur man använder pilar, linhjul och hur man hoppar mellan olika linor. Då vi kände till och och hade tränat på det mesta utom "hopp mellan linor" så gick det hela ganska fort. Vi fick visa upp våra kunskaper på parkeringen och när Lamar och Dan var nöjda så var det bara att byta om och hoppa ner i vattnet.
Vattnet var rätt så klart med svenska ögon sett även om Lamar och Dan klagade och tyckte att sikten brukade vara bättre. Vattnet var 21 grader och solen sken på himlen. En riktig drömstart.
Dyk 1:
MAXDJUP : 20 meter
DYKTID : 15 minuter
Första dyket så skulle vi bara göra ett kort dyk för att Lamar skulle få se vilken nivå vi låg på. Planen var att vi skulle simma förbi "Pothole Sink" en liten bit och sedan vända om när Lamar sa till.
Vi påbörjade en sakta nedstigning, hittade linan (det flesta utforskade grottor har ett permanent linsystem som är till för att man skall kunna hitta ut igen) och följde den in i grottan. Ganska direkt i Peacock så kom det en rätt så brant nedstigning till ca 20m och därefter så fortsatte vi längs med linan in mot Pothole. Även om jag aldrig hade dykt med Uffe innan så funkade allt bra redan från början.
Vi började dyket rätt lungt, simmade sakta och njöt av omgivningarna. Även om jag hade varit en hel del i gruvor så sträckte sig inte min speleologiska erfarenhet längre än till ett fåtal blockgrottor (som egentligen inte ens är grottor). Så det här var en ny och mycket spännande erfarenhet.
Efter ca 10min så började min lampa dö ut. Sakta men säkert så kunde jag se hur min ljusbild blev brunare och brunare. Vi hade redan hunnit vända dyket så att lampan dog var inte så dramatiskt i sig, dock så var det rätt pinsamt. Kan man bli grottdykare om man inte kan ladda sin egen lampa?
Väl uppe så hade vi en genomgång där vi diskuterade lite om hur vi hade betett oss under dyket och hur grottan såg ut. Sedan så började jag diskuterna lampan med Daniel (även de hade haft ett grymt dyk) och vi kom fram till att min lampa även hade dött sista dyket i Sverige innan vi åkte över. Den gången var jag osäker på om jag hade laddat den men den här gången så var jag säker på att jag hade laddat lampan. Daniel är ju inte Daniel om han inte har med sig några testinstrument och vi kom fram till att vi skulle göra ett test på batteriaccen när vi var klara för dagen.
Utan lampa så kommer man inte långt på en grottdykarkurs, men som tur var så hade Lamar med sig en reserv 10w HID med slim-line acc så det löste sig och jag kunde vara med och dyka resten av dagen. Vi gjorde iordning vår utrustning igen och hoppade ner för att göra ett till dyk.
Dyk 2:
MAXDJUP : 20 meter
DYKTID : 66 minuter
Den här gången simmade vi förbi Pothole och vidare in Nicholson Tunnel. Det var lite mer övningar inblandat som tex. dela luft, hopp, sätta linpilar, lindragning osv. Övningarna gick bra förutom att jag på mitt lilla linhjul hade grov 2,8 mm lina som inte räckte så långt Lamar ville så jag fick låna ett linhjul av honom. Jag bytte lina till en tunnare amerikansk 24# lina under kvällen och hade inga mer problem under resten av veckan. Dyket var mycket bra och jag var väldigt nöjd när vi kom upp. Tiden går fort när man har roligt.
Efter dyk två tog vi en liten paus och medans Lamar och Dan var iväg och fyllde våra flaskor (det kan man kalla service) så käkade vi några nyttiga mackor baserade på vitt bröd, jordnötssmör, ost och sylt. Som efterrätt så hade vi med oss doughnuts. Efter ett tag så kom våra flaskor och vi började förbereda dyk 3.
Dyk 3:
MAXDJUP : 18 meter
DYKTID : 65 minuter
Daniel och Nicklas hade under sitt andra dyk tagit sig bort till Olsen Spring och deras instruktör Dan var mycket mycket nöjd med att ha elever som tog sig dit redan på första dagen. Jag ville inte vara sämre så när Lamar sa att vi skulle ta linan som går mot Peanut Restriction och simma så långt vi hann på 30min så såg jag ingen anledning att söla. Full fart framåt. Efter 28 min så var vi framme vid Peanut Restriction och där vände vi då Lamar inte ville ta sin elever genom den på första kursdagen. Vägen ut gick inte lika fort utan ägnades åt div övningar.
Det här var ett mycket roligt dyk där vi såg många intressanta saker. Även om fiskarna och kräftorna som man hittar långt inne i grottan var roliga så var det fossilerna i kalket som gjorde att man fick den där riktiga grottkänslan. Varje dyk den här dagen kändes som det bästa jag någonsin gjort.
Kvällen spenderade vi med att åka runt lite i omgivningarna för att lära oss att hitta. Vi hann även med att sitta på verandan och ta en öl.
Det var rätt skönt att ha ett kök i trailern så att vi kunde laga vår egen mat. Det är en smidig, billig och nyttig lösning. Hjälps man åt så tar det inte så lång tid.
Dag 3
DATUM : 2005-01-14
Nästa dag bar det av mot Little River Springs. På vägen dit så lyssnade jag och Uffe på countrykanalen "Big 98". Förutom att man MÅSTE lyssna på country när man glider runt i en skinande SUV på den amerikanska landsbygden så hade de ett mycket märkligt program som hette "drunk bitch". Vad det går ut på kan vi ta en annan gång men ska man lyssna på country i norra Florida så är det "Big 98" som gäller.
Något som inte finns i Floida är den svenska machoattityden inom dykningen. I Sverige så går det någon slags prestige i att saker ska vara krångliga, jobbiga och slitsamma. I Florida är det tvärt om. Det finns fina bänkar att byta om på, parkeringar nära vattnet, trappor ner i vattnet osv. Detta kostar naturligtvis pengar men det är det värt. Mer sånt till Sverige!
Little River är väldigt iordningjort och har fina trappor som går hela vägen ner till vattnet. Inget bök och inget slit. Det är bara att dyka.
Dyk 4:
MAXDJUP : 31 meter
DYKTID : 28 minuter
/gallery/files/2/IMGP0076_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=240)
Detta var vårat första grottdyk i strömt vatten. Att grottdyka i strömt vatten är rätt speciellt och innan man har lärt sig så är det rätt jobbigt och man drar en hel del luft. Det räcker inte med att vara strömlinjeformad, det gäller att få en känsla för hur man ska ta sig fram. Detta var mitt första försök och jag kan nog säga att jag var rätt kass första gången.
Hur som helst, vi går igenom dyket på land, kollar varandra och börjar sakta simma ut mot hålet. Väl framme så känner jag hur vattnet och strömmen presssar hårt mot oss. Vi lämnar våra decoflaskor och det är bara att börja kämpa sig ner i djupet.
Det gårt sakta men säkert ner meter för meter. Jag börjar känna en viss huvudvärk men tänker att det nog bara är för att jag har fått jobba så hårt för att ta mig ner, strömmen avtar längre ner i grottan och jag hoppas att det går över när jag kommer dit. Dock så blir det bara värre och värre. Ulf är etta och jag inser att jag förutom ont i huvudet har ett visst tunnelseende. Jag inser även att jag inte har den 100%-iga koncentrationen som jag kräver av mig själv vid den här typen av dyk och signalerar att vi skall vända dyket och pekar på huvudet. Jag känner mig rätt misslyckad som tvingas vända ett kursdyk för andra dagen i rad och hade det inte varit kurs så hade jag nog vänt tidigare men man vill ju visa att man kan... att man förtjänar att bli Full-Cave. När beslutet att vända är taget så lugnar jag ner mig betydligt och konstaterar att jag nog har åkt på en CO2-hit. När jag har konstaterat detta så inser jag att ju snabbare jag kommer till syrgasflaskan, desto snabbare slipper jag huvudvärken. När man har strömmen med sig så är det inte så jobbigt att ta sig dit heller. Så jag tittar på linan och kör på.
Då gör jag ett misstag...
Jag är på väg ut ur grottan då jag plötsligt märker att Uffe signalerar till mig. Jag vänder mig om och märker att han och Lamar har stannat. Jag inser att något är fel och jag simmar mot honom. Han tittar på mig och undrar om allt är ok, jag svarar ok. Då ser jag att orsaken till att Uffe och Lamar har stannat är att vi har kommit fram till en T-korsning och jag har tagit fel väg.
Jag ser till och med min egen linpil som pekar i en annan riktning än den jag har simmat in på. Hade jag inte haft tunnelseende så hade jag inte missat den, men nu gjorde jag det. Orsaken var att jag låg till höger om linan och när jag då såg linan svänga av åt höger så genade jag lite. Bara det att jag nu genade till en lina som gick åt ett annat håll. Sådana här misstag kan leda till problem, men teamet fungerade och misstaget kunde rättas till på en gång.
Jag har alltid undrat varför dom inte använder sig av T-korsningar så ofta i grottorna i USA, nu fick jag svaret. Jag är dock fortsatt lugn och vi beger oss sakta ut ur grottan (rätt väg). Huvudvärken minskar så fort jag får påbörja decot, men det tar bortåt en timme på land innan jag känner mig helt OK.
Mina tankar om dyket:
Hade det inte varit kursdyk så hade jag vänt på en gång jag kände att jag hade huvudvärk. Men nu kände jag en viss press i och med att jag upplevde det som att det var "mycket på spel". Jag kände dessutom en extra säkerhet i och med jag vet att Lamar var så nära och övervakande. Dessa faktorer gjorde att jag gick längre än av jag skulle i normala fall ha gjort innan jag beslöt att vända dyket. Dumt men sant.
Efter dyket så gjorde vi den revolutionerande upptäkten att doughnuts kan bota en CO2-hit. Kanske något för FASS? ;)
Jag och Uffe åkte in till byn Gaylord för att handla lunch medan Lamar var och fyllde våra flaskor. Efter en nyttig lunch bestående av vitt bröd med sylt, ost och jordnötssmör och doughnuts så var det sedan bara att ta nya tag och förbereda sig för dyk fem.
Dyk 5:
MAXDJUP : 32 meter
DYKTID : 42 minuter
Trots att den är lika strömt som dyket innan så gick det snabbare för oss att ta oss in. Det gick smidigare och vi drog mindre luft (dock så är man ju fortfarande nybörjare). Att simma motströms är rätt kul när man inser hur man ska göra.
Detta dyket gick mycket bättre men en efter ett tag så började jag få känningar i huvudet igen. Men vis av mina tidigare misstag så vände jag dyket på en gång och vi begav oss ut utan incidenter.
Vi stannade på Cave Excursions i Luraville på vägen hem för att fylla våra flaskor. Det är ett nöje i sig.
Cave Excursions ägs av en man som heter Bill Rennaker och det liknade inget av våra dykcenter hemma i sverige. Butiken är rätt liten och har inte så mycket mer prylar än diverse småplock, men dom en fyllningsstation som rockar hårt.
/gallery/files/2/IMGP0971_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=225)
För att kunna hjälpa alla som vill fylla gas där så har dom: Fem väldigt stora bankflaskor med färdigblandad nitrox. Två tankar flytande syre och över 20st flaskor helium.
Cave Excursions i siffror (omräknat i liter och avrundat):
Fyller 1 100 000 liter nitrox i veckan.
Har 600 000 liter i nitroxbanken (färdigblandad 32%) och
300 000 liter i luftbanken.
(siffrorna är tagna från Cave Excursions hemsida)
Naturligtvis så behöver man inte ta ur sin flaskor ur bilen utan de har så långa fyllningsslangar så att man kan fylla dem på plats i bilen. Inget onödigt släpande och helt underbart. Hos Cave Excursions finns även en internetuppkoppling så man kan surfa in på Baggbodykarnas hemsida om man skulle få hemlängtan.
Det är även från Cave Excursions som vi har hyrt våran underbara lilla trailer.
När vi kom hem så begav vi oss åter igen ut för att titta på hur omgivningarna ser ut. Down Town Luraville har inte så mycket att komma med så vi begav oss in till staden Mayo som ligger några kilometer där ifrån. Förutom att köpa öl så passade vi på att titta förbi en järnaffär för att köpa verktyg. Här träffade vi en trevlig kille som vi frågade om det finns något ställe där vi kan provköra våra bilar. Vi bad om lera och han gav oss vägbeskrivningen till ett ställe som har "all the mud you need", och det stämde :)
Great!
Dag 4
DATUM: 2005-01-15
/gallery/files/2/IMG_2080_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=247)GINNIE SPRINGS!
Äntligen så fick vi besöka en av världens mest kända dykplatser, Ginne Springs. Enda sedan jag började drömma om grottdykning så har man alltid fått höra historier från Ginnie Springs, och nu skulle vi äntligen få dyka där.
En fördel med att gå kursen i USA är att dykplatserna är väldigt väl iordninggjorda. Visst kostar det en hel del att dyka i de olika parkerna och Ginnie är inget undantag. Parksvgiften i Ginne var $27.00 om man inte var certifierad Full Cave och $20.00 om man var det. Vi var ju inte certifierade än så vi fick betala $27.00. Nu kan kanske verka konstigt med svenska ögon mätt hur man kan betala nästan 200:- för ett landdyk. Men när det finns trappor, bänkar att fixa sina flaskor på, toaletter osv är det inte så konstigt. Att Ginnie Springs visade sig vara en av de bästa platserna jag någonsin dykt på båder under och ovanför utan gör inte saken sämre.
Ginnie Springs är ett stort campingområde och inte bara en dykplats, även om det är för dykningen som Ginnie är mest känt för oss i Sverige. Här får alla som är certifierade från Open Water och över dyka grottor, fast har man inte något grottdykarcert så får man inte ha med sig någon lampa. En väldigt vettig regel som verkar funka bra (de har vakter).
Den här dagen var det rätt kallt i luften (10 grader) och nästan inga dykare förutom oss på plats. Vi började dagen på land med att gå lite djupare in på procedurer kring hur man gör när det är flera team som använder samma lina vid hopp mellan olika linor osv, dykplanering när man är många team i grottan samtidigt och gasplanering. Lamar och Dan är utmärkta instruktörer som svar på alla frågor och är väldigt pedagogiska.
Lite terminologi:
Ett hopp eller jump som det kallas i engelskspråkiga länder är när man tar sig från en lina till en annan. Orsaken till att man vill göra ett hopp är oftast att man vill ta sig till en sidotunnel. För att undvika incidenter så som den som jag råkade ut för i Little River (dvs. att folk simmar fel) så har man ett system där man lämnar ett litet mellanrum mellan huvudlinan i grottan och linor som ligger i sidogångar. Vill man då simma in i en sidogång så drar man en egen temporär lina mellan huvudlinan och linan i sidogången. Det är mycket viktigt att man har lina dragen hela vägen ut ur en grotta så att man kan hitta ut även om sikten försvinner.
/gallery/files/2/IMGP1086_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=215)Dyk 6:
MAXDJUP : 32 meter
DYKTID : 28 minuter
Att få dyka i Ginne kändes speciellt med tanke på att det är en sådan känd dykplats. Alla mina förväntningar infriades och överträffades.
Vi skyndade oss att byta om så att vi kunnde komma ner i vattnet och värma oss (Vattentemperaturen låg runt 21 grader). Efter att ha kollat att all utrustning fungerade som den skulle så började vi simma mot grottan.
Vattnet var mycket klart och det var en hel del fiskar i vattnet. Jag stötte till och med på en liten skölpadda på vägen ut mot nedstigningen. Då jag alltid har drömt om att få dyka med sköldpaddor så höjdes betyget på Ginne Springs ännu mer.
Nedstigningen skulle ske genom en berömd passage som heter Devils Ear. Det finns det fyra grottor i Ginne Springs. Ginnie Ballroom, Little Devil, Devil's Eye och Devil's Ear. Vi dök endast i Devils Ear och Devil Eye. Det är de två passager som man brukar ta ner till grottsystemet som heter "Devil´s Eye and Ear Cave System" men jag kommer att kalla allt för Ginne Springs för att slippa göra det så rörigt för de som inte varit där.
Strömmen i Ginnie Springs var minst lika stark som i Little River. Innan man har lärt sig hur man ska ta sig in på varje ställe så går det åt lite luft och energi. I och med att det här var vårat första dyk i en ny grotta så tog vi det rätt lungt. Vi gick ner via Devil´s Ear och simmade längs huvudlinan till ett ställe som kallas Maple leaf (efter en formation) och sedan tillbaka.
Ett tag in på dyket så känner jag hur huvudvärken börjar komma smygande igen. Då blev jag lite irriterad. Arg på min kassa huvudvärk stannade jag upp och började känna om all utrustning satt som den skulle. Det gjorde den, dock så känned jag att min ansiktstätning (som brukar sitta bra) hade halkat ner lite och kanten låg strax under hakspetsen istället för ovanför. Jag hade inte känt att den hade halkat ner, men man har ju en hel del annat att tänka på under kurs och vattnet var rätt varmt, så jag har nog bara missat att det har hänt. Jag rättade till tätningen och huvudvärken slutade öka och försvann strax efteråt. Kanske var det det som var fel vid Little River? Kanske inte, jag vet inte. Problemet var löst och det var bara att dyka vidare. (Jag har sedan dess varit mycket mer nogrann med ansiktstätningen och jag har inte haft några fler problem).
Dyket avlöper fint och vi kan på vägen ut bara ligga och njuta medans strömmen tar oss ut. Ett mycket mysigt dyk.
Vi gjorde inga övningar på detta dyket utan Lamar tycket att vi skulle lära oss att hitta och känna igen platser i grottan.
Detta var vid den här tidpunkten utan tvekan det bästa dyk jag någonsin gjort. Även om jag har sett filmer från grottan så är det inte ens i närheten av hur det är att få simma där i verkligheten. Att simma inuti jordskorpan i grottor som naturen har skapat under tusentalsår. Känslan av att lämna ingången och simma in samtidigt som man vet att det finns bara en väg ut och för varje fenspark man gör så är den längre och längre bort.
Efter dyket så åkte Lamar och fyllde flaskorna medans vi satt kvar i Ginne och åt åter igen en mycket nyttigt lunch bestående av mackor av vitt bröd med jordnötssmör, ost och sylt på. Naturligtvis ackompanjerade med Doughnuts (Wal-Marts chocolate glazed).
Det ingår naturligtvis en hel del övningar i en "full cave"-kurs. När man går lite mer grundläggande dykkurser så visar man att man kan göra en övning en gång och sedan så hoppar man vidare till nästa övning. Då en grottdykarkurs är så pass lång ( vår var 7 dagar och omfattade 15 dyk med sammanlagt över 13 timmar i vattnet) så har man lite mer tid på sig att träna. Redan på första dyket tog Lamar och Dan reda på var vi låg dykmässigt. Under de första två dyken fick vi inom våra team öva på att lägga lina, få slut på luft, få förlust av lampor osv. Sedan så övades dessa saker i olika kombinationer under varje dyk.
/gallery/files/2/IMGP1037_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=221)
Ett normalt dyk gick till så att vi först hade en grundlig genomgång på land. Under genomgången så tittade vi först på kartor och bestämde hur dyket skulle se ut, vilken plats som var mål och vilken väg vi skulle ta oss dit. Detta skedde genom att ta hänsyn till en massa olika faktorer som tidsplanering, gasplanering, erfarenhet, utrustning osv. Lamar och Dan har stor erfarenhet från att köra kurser i det här området, och ofta hade de bestämt hur vi skulle simma i förväg. Men det var sedan upp till oss att se till att vi hade planerat rätt med tid, utrustning (linhjul, linpilar, spolar och kakor), att gasen skulle räcka, osv.
När all planering var klar så gjorde vi i ordning vår utrustning och hoppade ner i vattnet. Väl i vattnet så gick vi igenom allt igen och gjorde "bubble check" (en slags utrustning kontroll) på varandra. Sedan var sitt ok och sedan så påbörjade vi dyket. Jag och Uffe gjorde aldrig samma dyk samtidigt som Nicklas och Daniel. Vi var alltid i olika delar i grottan.
Man kan dela upp våra dyk i två delar.
Del 1.
Den första delen av dyket var "vår" del. Jag och Uffe simmade som vi planerat med Lamar i släptåg, och när vi nådde vändpunkten för dyket så vände vi dyket och började simma hemåt. Inga övningar eller liknande, även om allt man gör under en kurs på sätt och vis är övning. Alla beslut och allt man gör övervakas och bedöms.
Del 2.
Den andra delen var Lamars del...
Då vägen hem kunde det börja hända saker, alltid fanns det något som Lamar tyckte att man borde träna mer på. Ofta vände vi inte dyken på grund av att vi hade nått vår tredjedel utan att våran planerade vändtid hade nåtts. Vi planerade alltid för att ha lite extra luft på vägen hem för att klara av lite extra övningstid utan att äventyra säkerheten. Lamar var ingen ond instruktör, hans mål var att vi skulle bli bra grottdykare och det märktes under utbildningen. Det var ingen macho militäristiskt über slaveri utan snarare en rätt lugn kurs där hjärnan var det viktigaste redskapet. Vi hade övat alla skills med Johan i Sverige innan kursen vilket gjorde att skillsträningen gick rätt snabbt. Vilket i sint tur gjorde att vi kunde fokusera på andra saker. Det är dumt åka till Florida för att skruva kranar, i Florida ska man grottdyka.
Dyk 7:
MAXDJUP : 32 meter
DYKTID : 39 minuter
/gallery/files/2/IMGP0083_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=239)Dagens andra dyk påminde om det första. Efter första dyket så känndes Ginnie lite rörigt. Det var en massa gångar hit och dit, , en massa namn på olika passager som man var tvungen att lära sig, andra dykare, strömt, samtidigt som det var så kul att äntligen få vara där. Helt enkelt en massa saker. Samtidigt så gäller det att hålla koll på vad man gör så att inte dyket blir ett så kallat "trust me dive". Även om vi hade både Lamar, Mackan och Johan med oss på detta dyk så hjälper inte det om man kommer bort. Då ska man själv hitta ut, och då gäller det att ha koll.
Dyket avlöpte fint. Vi gjorde en kort "slut på luft" övning, men annars så var det dekompression och som stod i fokus under detta dyk. Vi hade koll på rutiner kring deco sedan innan , men inte i en grotta. Det är inte så mycket som skiljer sig just angående själva decot men runt omkring så fanns det en del nya saker att tänka på, som t.ex. det gäller att lägga sin flaska bra, så att den inte är i vägen för andra dykare ( dumt att lägga den i trånga passager). Välja sin decoplats så man inte är så mycket ivägen för andra ( dumt att göra i trånga passager) osv. Ni fattar poängen. Just att ta sådan otrolig hänsyn till andra dykare var en av de stora nyheterna för oss i Florida. I Sverige är det sällan fler än 3 pers i en gruva samtidigt. Då kan man göra lite som man vill. Det funkar inte i Florida.
Efter dyket så bar det av mot Luraville igen. Samma rutin som varje dag med fyllning av flaskor, snacka skit och matlagning.
På kvällen efter att vi hade lagat mat, så sitter vi som vanligt och dricker öl och käkar Doughnuts. Jag somnar i fåtöljen och vaknar upp mitt i natten av att en okänd skallig man står och stirrar rätt in genom den olåsta närdörren tre meter ifrån mig. Hjälp...
Martin, Daniel och Nicklas är i Florida för att uppfylla sin dröm om att få gå full cave. Man har under dagen varit i Ginnie Springs. Martin somnar framför teven och vaknar upp av att det står en okänd man och stirrar rätt in genom nätdörren...
Att somna till "Worlds wildest Police videos" och sedan vakna av att det står en okänd man i dörren kan göra att man får hjärtat i halsgropen.
Jag ställer mig upp och när jag lyckas vakna nog för att komma fram till vem jag är, var jag är och varför, så lyckades jag få fram ett "hello?".
"Hello"...
tystnad....
"Are Johan and Markus awake?" "
Tydligen någon som visste vilka vi var. Det var ju skönt.
"no, they're asleep, I´ll wake them up for you."
Då insåg jag att det var Rodney och Suzie från "Silent Submersion" som kommit på besök. Med sig hade de ett flak scootrar, några lampor och Rodneys nya rebreather. De var på väg upp till Marianna för att dyka lite och passade då på att titta förbi för att säga hej och lämna de scootrar som Nicke, DK och Joel hade beställt. Skönt att vi inte behövde åka och hämta dem.
Johan och Markus var snabbt uppe och tog emot våra gäster. Nicklas och Daniel var så trötta efter dagens dyk så att de inte orkade vakna trots flera försök. Tydligen så var de rätt så slitna, så deras lite mer vältränade och således inte lika trötta kompis Martin fick ta rätt på alla deras grejjer. Det bjöd jag på för jag ville att de skulle vara pigga nog för att klara av kursen. :)
Trots att det var mitt i natten så stannade Rodney och Suzie ett litet tag för att snacka lite och visa upp Rodneys Rebreather. De var mycket vänliga och jag fick ett mycket bra intryck av dem. Det är alltid lika kul att få träffa en genuin hantverkare som kan sina saker.
Dag 5
Tidig uppgång med en snabb frukost och sedan iväg till Ginnie Springs igen.
Nicklas och Daniel vaknade förvånade upp och fick se sina nya sccotrar. De hade inga minnen av att jag hade försökt väcka dem i över en halvtimme.
Resan till Ginnie Springs tog bortåt en timme så fick vi gå upp tidigt varje dag som vi skulle dyka där. Vi brukade samlas vid dykplatsen runt klockan nio varje dag. När vi kommit till Ginnie så blir det åter igen genomgång och diskussioner innan vi hoppar ner i vattnet.
/gallery/files/2/IMGP0086_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=238)
Dyk 8:
MAXDJUP : 30 meter
DYKTID : 54 minuter
(för att hänga med här kan det vara kul att ha en karta att titta på, finnshär (http://www.floridacaves.com/Ginnie%20Full1280.gif))
Vi gick in i grottan på samma sätt som det tidigare dyken, men simmade in mot ett ställe som kallas "the bats". Platsen har fått sitt namn efter att det där hänger ett gäng fladdermöss i linan. Detta var vår vändpunkt för dyket och vi kunde efter att ha tittat runt lite vid the bats påbörja vår färd mot utgången. När vi var nästan framme så stannade vi för att öva "hitta linan". Det är en övning som är väldigt lätt i teorin men som kan ta en hel del tid om man har otur. Övningen gick ut på att Lamar satte ner en av oss på en plats på botten. De andra stannade kvar i "taket" med täckta lampor. Sedan så fick den som skulle leta blunda och slå av sin lampa. Sedan så var det bara börja leta efter huvudlinan. Man letar efter linan genom att fästa en egen lina där man är och sedan göra en sökning som påminner om advancedkursens cirkelsök, med den skillnaden att man gör den lodrätt istället för horisontellt.
Då en grotta kan ha de mest konstiga former så kan det i bland vara svårare än man tror att hitta linan. Dock så hade jag tur och klarade av övningen rätt snabbt. En bra kick för självförtroendet.
Dyk 9:
MAXDJUP : 30 meter
DYKTID : 60 minuter
Tyvärr har jag tappat bort mina anteckningar över det här dyket, så jag kan inte komma ihåg vad vi gjorde. Jag minns att vi in i grottan via Devil's Eye och att vi på vägen ut tränade på att hitta ut ur grottan utan lampor.
Det var mycket skönare att använda sig av Devil's Eye för att ta sig in och ut ur grottan. Färre dykare väljer den vägen och det var inte lika strömt.
DATUM : 2005-01-16
När dagens dykning var avslutad så åkte vi till High Springs för att titta på Halcyons fabrik i utkanterna av stan. Vi hade ju varit förbi Dive-Rites fabrik och nu tänkte vi att vi skulle se hur Halcyon hade det. Vi blev lite besvikna när fabriken visade sig vara ett garage i lite större strolek, (lite som Daniels gamla lägenhet). Vi hade förväntat oss lite mer av ett så känt märke som Halcyon men de är kanske inte så stora som man kan få intryck av här i Sverige.
/gallery/files/2/IMGP1115_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=210)/gallery/files/2/IMGP1116_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=208)
Vi lät oss inte nedslås av det utan åkte vidare för att besöka "extreme exposure". Det är utan tvekan den snyggaste dykbutiken jag någonsin sett. Rent, designat, coola bilder och "top of the line" dykprylar. Hjälpsam personal som kunde svara på alla frågor. Det enda som saknades var att de inte hade skrivit ut några priser. Om någon som läser detta har vägarna förbi så är det värt att titta förbi. Dessutom så är dom rätt billiga på "hardware" dvs, hakar, D-ringar osv. Adressen är: 25 South Main Street, High Springs. Skulle NK ha en dykbutik så skulle den se ut såhär.
Tyvärr så tog vi inga bilder när vi var där på dagen utan bara senare på kvällen.
På kvällen så åkte vi in till Lakecity för att gå på ett hak som heter R J Gators. Det var ett helt ok ställe även om servitrisen var i suraste laget ( på gränsen till otrevlig), men med öl i handen, amerikansk fotboll på tv och grottdykarsnack runt bordet så blev det en rätt lyckad kväll ändå.
Dag 6
DATUM : 2005-01-17
Det är hög luftfuktighet i Florida under vintern. Detta gör att det tog lång tid att torka alla dykgrejjer. Trots att vi spännde upp linor som vi hängde allt på så var det inte säkert att det var torrt nästa dag. Vädret var nyckfullt och ena dagen kunde det vara strålande sol och + 25 för att nästa dag vara +10 och dimma. Idag var det sol, helt underbart!
När jag skulle packa min utrustning på mogonen dag 6 så märkte jag att mina fenor är borta. Jag hade glömt dem i Ginnie! Varken Lamar eller Dan trodde att jag någonsin skulle få se dem igen. Sorgsen inser jag att mina trogna Jetfins sedan 6 år är borta för evigt. Jag vill dock inte ge upp helt och hållet utan frågar i receptionen vid Ginne om de har fått in ett par Jetfins med gulsprayad undersida. Visst hade de det! Mot allas förmodan så hade någon vänlig själ lämnat in fenorna till receptionen. Det var otroligt skönt att slippa nödköpa ett par nya.
På de tidigare dyken så hade vi bara haft flaskorna på ryggen och en decoflaska med oxygen. I dagens två dyk så tog vi även med oss var sin "stageflaska". För er som inte har stött på begreppet innan så är det är en slags extra flaska som man har med för att kunna stanna nere lite längre. Dessa stageflaskor lämnades sedan kvar en bit in i grottan precis som decoflaskorna fast längre in. Inte så krångligt men väl ett moment till som läggs till mängden saker som man ska hålla koll på.
/gallery/files/2/IMGP1078_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=216)Dyk 10:
MAXDJUP : 30 meter
DYKTID : 60 minuter
Det första dyket för dagen gick via "Devil´s Ear" förbi "The Lips", "Key Hole" för att sedan göra ett hopp ut till en lina som kallas "Hill 400 Line". Vid slutet av "Hill 400" så tog vi av mot "Lins Line" och när vi kom till markeringen som visar linan mot "The Bats" så satte vi varsin klädnypa för att sedan simma hem igen. Klädnypor är ett smidigt sätt att göra tillfälliga markeringar på linan.
Även om allt verkar så lätt när man går igenom allt innan dyket så gäller det att hålla reda på hur man ska simma när man väl är inne i grottan. Det är lätt att missa något viktigt om man tappar fokus. Det här dyket gick allt bra och övningarna går bättre och bättre.
I den här delen av kursen så ökade kraven på "Awareness", eller medvetenhet som det heter på svenska, mer och mer. I början av kursen så låg mycket fokus på en själv. Hur bra man var på att lägga lina, simma, lösa problem osv. Nu stegrades det upp steg för steg. Att ha koll på vad man gör, när man gör det och en massa andra faktorer runt omkring det hela. En fråga efter dyket kunde till exempel vara "När du satte din andra linpil, var var ni då? Hur mycket gas hade du kvar? Var befann sig din buddy?". Det kan låta lite krångligt att hålla reda på allt sånt men om man gör en bra dykplanering och redan från början har en ungefärlig koll så är det inte så svårt. Man går ju kurser av en anledning och jag kan inte säga att jag alltid hade koll på allt i början. Det har ju ingen.
Dyk 11:
MAXDJUP : 30 meter
DYKTID : 54 minuter
Innan dyket så sa Lamar sa till oss att han tänkte simma där strömmen var som starkast på vägen in. Varför? För att han kände att han ville öva lite, men han bad oss simma in längs linan som vanligt. Vi tänkte inte så mycket mer på det och påbörjade vårat dyk. I början av grottan så är linan dragen där strömmen är som svagast (mestadels i taket) för att det ska vara lätt för folk att ta sig in. Strömmen var så stark när vi var där så att vi fick ta hjälp av händerna och dra oss in. Det går rätt bra och smidigt för oss och vi tar oss in ganska snabbt. Då ser jag helt plötsligt Lamar komma under oss mitt i den starkaste strömmen, han simmar snabbare än jag drar mig fram och han får det att se otroligt lätt ut.
Där ser man vad teknik, övning och rutin kan göra. Det enda man kunde göra var att stanna, titta, bli imponerad och sedan fortsätta vår färd in i grottan.
Det här dyket simmade vi till "The bats" fast istället för att simma via "Hill 400" så simmade vi via "mud flats", "maple leaf" och "beetle tunnel" för att sedan komma fram till "The bats". Där tog vi våra klädnypor och började sedan simma hemåt. Ett riktigt bra dyk.
På kvällen så känner vi för att äte ute så vi drar till en närbelägna Live Oak för att besöka ett lokalt hak med det lockande namnet "Dixie Grill". Ett skönt ställe som påminner lite om de restauranger som man kan hitta vid sidan av bortglömda landsvägar här hemma i Sverige. Vi tar som vanligt seden dit vi kommer så jag beställde en hel friterad kyckling med pommes, Nicklas & Daniel tog var sin T-bone steak. För ovanlighetens skull så var faktiskt kaffet gott.
Dag 6
DATUM : 2005-01-18
Den här dagen så skulle vi dyka i Peacock Springs. Peacock ligger i Luraville så resan blev inte så speciellt lång. Grottan i Peacock är även grundare än i Ginnie, vilket gör att vi inte behöver göra lika mycket decompresion då maxdykdjupet som vi hade var runt 20 m mot Ginnies 30. Detta gjorde att vi idag inte behövde använda våra stageflaskor. I Peacock finns det även lite mer liv i grottan vilket jag gillade.
/gallery/files/2/IMGP1038_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=220)
Dyk 12:
MAXDJUP : 20 meter
DYKTID : 65 minuter
Under dagens första dyk så skulle vi ta oss till linan som går mot "peanut" fast vi skulle ta en lång omväg. Vägen vi skulle ta var mot ett ställe som heter Olsen Sink för att svänga av strax innan mot peanutline. Sedan så skulle vi simma ut på peanutlinan. Man kan säga att vi gjorde att stort U där de båda ändarna inte är så långt ifrån varandra. Dagens andra dyk skulle sedan vara samma dyk fast tvärt om, och då skulle vi ta med oss alla linor och pilar som vi lagt ut.
Jag och Uffe gjorde som vanligt en plan över dyket och som de senaste dagarna så bestämde vi att tiden som vi skulle vända på var 30min. Detta skulle visa sig vara dumt.
Vi gjorde hela dyket efter planen. Då vi hade dykt åt det här hållet förut så hade vi koll på var vi skulle byta lina osv. Allt fungerade perfekt, allt satt som det skulle. Dock så började tiden bli lite knapp. Vi var väldigt nära peanutline (fast vi hade inte sett den än) när datorn visade 30min. Det var dags att vända trots att vi visste att linan och därmed utgången borde vara väldigt nära. Vi gjorde en snabb visuell sökning efter linan men såg den inte. Både jag och Uffe hade mycket mer gas än en tredjedel kvar, men när tiden är slut så hjälper inte det, det var bara att vända. Nu fick vi dessutom ta med oss linor och pilar hem direkt. Lamar och Johan såg mycket förvånade ut när vi vände dyket.
Felet vi gjorde var att vi gjorde "som vanligt" och tog 30m min som vändtid när det kunde ha varit mycket längre. När vi vände så hade Lamar sett linan men han låg på sidan om oss och såg runt ett hörn som vi inte kunde se runt. Det var orutinerat av oss men väldigt lärorikt.
Dyk 13:
MAXDJUP : 22 meter
DYKTID : 70 minuter
Detta dyket kunde vi inte genomföra som planerat då vi hade tvingats vända dyk nr 1. Nu led vi inte så mycket utav det utan vi gjorde ett annat dyk. Jag kommer inte riktigt ihåg hur vi simmade, men jag tror att det var till Olsen Sink. Men jag minns att vi även var en tur upp i Nicholson tunnel. Ett långt skönt dyk.
Efter dagens dyk så drog vi först till Cave excursions för att fylla våra flaskor, sedan hem för att vårda och ta hand om dykutrustningen. Vi orkade inte laga middag så vi drog in till Lakecity för att äta och se lite "Lakecity by night". Vi hamnade på en restaurang som heter "RJ Gators" ( http://www.rjgators.com/ ) där vi tar en öl och beställer in "Florida Alligator Tail". Alla är är trötta men stämningen är ändå god.
Efter restaurangbesöket besöker vi en spritbutik i närheten. Inte för att vi kände för att supa utan mest för att kolla läget och priserna. Expiditerna tyckte att det var trevligt att träffa folk från "absolut vodkalandet" men hade otroligt svårt att förstå hur vodkan kunde vara billigare där än i Sverige. Jag och Daniel försökte göra en snabb beskrivning över det svenska skattesystemet men det gick inte riktigt in. Vi köpte lite öl och begav oss sedan där ifrån.
Vi satt och skrattade i bilen (Daniel kör) då vi helt plöstligt hörde ett ljud som vi känner igen från Worlds Wildest Police Videos bakom oss. Vi tittade bakåt och sekunden senare började det blinka blått och rött. Vi har fått "high way patrol" efter oss....
/gallery/files/2/patrol.jpg (/gallery/showimage.php?i=207)
Daniel kör in till sidan, polisen kliver ur sin bil och stegar fram till våran bil, tar upp sin maglite och knackar på runtan. Allt är lite som på film och Daniel sänker runtan.
Polisen ser lite bister ut och säger:
-Your head light is not turned on.
- OH! Sorry, officer, säger Daniel. We are tourists from Sweden and in Sweden the head lights turns on when you start the car. I just missed to do it. Daniel körde med tricket att låta lite extra dum i förhoppning om att polisen skulle få sympatier för oss. Det fungerade.
- So you're from Sweden?
- Yes.
- May I see your license?
Daniel tar fram sitt körkort och ger det till polisen som tittar på den en stund med en förundrad och förrvirrad blick. Till slut säger han:
-Is this a German licence?
-No, Swedish, svarade Daniel och allihop blev lite förvirrade om varifrån polisen fick det där med tyskland ifrån.
-Ok.....
Han ger Daniel körkortet och gav oss en förmaning om att man inte ska köra runt utan lamporna påslagna. Sedan så får vi köra iväg och så fort vi är utom synhåll brister alla ut i ett stort skratt. Speciellt frågan om det var ett tysk körtkort roade. Vi hade blivit stoppade av Highway patrol. Hur stort som helst.
Vi vet inte riktigt hur vi lyckas hamna i alla situationer som vi hamnar i, men kul är det, och en del i att vara Baggbodykare.
Dag 7
DATUM : 2005-01-19
Nästa dag var det åter igen tidigt uppgång för färd mot Ginnie Springs där Lamar och Dan åter igen mötte upp oss.
En sak som är kul med Lamar är att han känner en otrolig massa folk och det är många som känner honom. Det gjorde att det var många som kommer fram och pratar när man är ute och dyker med Lamar. Tyvärr så har jag glömt namnen på nästan allihop, men man har fått höra en hel del roliga historier och träffa en hel del sköna männsikor.
Dyk 14:
MAXDJUP : 32 meter
DYKTID : 87 minuter
Detta visade sig bli det bästa dyket jag någonsin gjort, och det kommer att bli svårslaget.
Utrustade med en flaska oxygene och en stage så fick vi i uppgift att se hur långt vi kunde ta oss. Vägen mot grottans inre går via Devils ear mot the Sand dunes och sedan vidare. Vi gör upp en noggrann plan och går igenom hela dyket, jag är etta och Uffe tvåa.
Allt fungerade bra och vi var snabba och effektiva i våra förberedelse. Vi börjar med att andas ur våran stage flaska. Tyvärr så gick det åt en del luft i början av grottan (där det var strömt) och vi fick lämna våra stageflaskor redan 400 fot in i grottan. Lämnandet av flaskan gick smidigt, nu var det bara att köra på in i grottan. Den första delen av dyket så simmar vi genom gångar som vi redan varit i många gånger så jag strömlinjeformade mig, focuserade på linan och bara simmar. Jag hade noggrann koll på min luftförbrukning samtidigt som jag såg pilar som visade hur långt in vi var i grottan, pil för pil så kommer vi längre och längre in. Vid ca 1300 fot så förändras grottan kraftigt när man kommer till the Sand dunes. Det var så vackert. Grottan öppnade upp sig och blir större och stora svarta sanddyner leker sig fram över botten. Det var helt otroligt.
När vi kom ut på the sand dunes så slog jag av lite på takten för att kunna se lite mer av grottan. Vid 2100 fot så hade jag nått min tredjedel och vi vände dyket. 2100 fot är väldigt långt in, och för första gången under kursen så kändes det. Att veta att om något går fel så är det 640m som man måste simma tillbaka gjorde att man fokuserade lite extra. Det låter inte långt, men det känns långt när man väl är där inne. Det var otroligt tråkigt att behöva vända och jag kände verkligen att jag skulle vilja simma längre in.
Takten som vi simmade i har varit väldigt hög och när vi vände dyket så hade jag hoppats att bara kunna glida med strömmen ut. Tyvärr så började Uffe bli orolig för hur mycket deco han skulle få av sin dator så han beslöt sig för att inte slöa på vägen ut. Med strömmen i ryggen så kom vi hem snabbt men vi fick ändå ett deco på en bit över 10 min.
Alla dyken under kursen gjordes med 32% Nitrox som bottengas och Syrgas som decogas (när det behövdes), kan vara bra att nämna.
Efter det första dyket så blev det lunch och flaskfyllning igen. Daniel och Nicklas verkade även de ha haft ett bra dyk.
Dyk 15:
MAXDJUP : 30 meter
DYKTID : 46 minuter
Kursens sista dyk gick från Devils ear till July springs. July springs är en del av Devils cavesystem där man kan se ljus från ytan men det är så trångt att man inte kan gå hela vägen. Det finns historier som folk som sägs ha klarat av att ta sig igenom, men varken Lamar eller Dan trodde att det var sant. Dock så lovade Lamar att om jag lyckades ta mig igenom så skulle han bjuda på restaurang på kvällen, så jag var ju tvungen att försöka. :)
Vi dyker ner i grottan och börjar röra oss mot July Springs, jag kunde se ljuset från ytan och börjar trycka och klämma mig länger och längre mot ljuset. Det var mycket trångt men jag kom närmare och närmare ytan. Efter en stund så inser jag att jag inte kan komma längre, men jag har i alla fall försökt. Just när jag är så långt intryckt som man bara kan vara tycker Lamar att det är en bra idé att köra en sista övning. :)
Jag inser det när jag känner att Uffe drar i min fena och signalerar "slut på luft". Det var lite knepigt att kombinera hastighet med smidighet när jag skulle att få ner andrasteget till Uffe. Att sedan behöva ta sig ut baklänges i den trånga passagen var intressant. Och väldigt roligt, jag gillar verkligen övningar där man måste focusera sig 100%.
Vi klarar oss hela vägen ut och helt plötsligt så var vi nu alltså certifierade grottdykare.
När jag har skrivigt om övningar och kursen så har jag skrivit ur mitt perspektiv och hur jag upplevde det. Andra kan ha uppleft det annorlunda.
Både Lamar och Dan är två mycket erfarna grottdykare och instruktörer vars instruktörsstil passade oss väldigt bra. Det första vi fick göra på den första dagen var att dyka. Inget mer snack än nödvändigt och sedan direkt ner i vattnet. När Lamar sedan kom upp efter det första dyket och konstaterade "this is going to be a fun week" så kändes det som att vi hade hamnat rätt. Varken Lamar eller Dan var speciellt insnöade på hur utrustningen skulle vara och det var generellt väldigt lite pekpinnar utan mer en löpande diskussion där olika alternativ vägdes mot varandra i olika situationer. Det kändes rätt skönt och gav mycket till oss som gick kursen.
/gallery/files/2/IMGP0230_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=228)För att fira att vi har klarat kursen så tar Lamar sin familj och oss med sig till Gainesville och den amerikanska restaurang kedjan Hooters. Jag hade hört mycket om hooters innan vi reste över och för att ge en kort recension så kan man säga att maten var ok och tjejerna var trevliga och såg helt normala ut. Tyvärr så är deras klädsel otroligt ful så det är svårt att ta stället på allvar. Men det blev en bra utekväll.
Jag hamnade bredvid Lamars fru och han son. Det var intressant att träffa dem och jag fick bland annat reda på att Lamars son hade byggt en egen rebreather som "science project" i skolan. Det är rätt coolt gjort för en 14 åring. Han hade även provat den och den hade fungerat mycket bra och Lamar var väldigt stolt över det. Lamars fru är även hon grottdykare och hon berättade lite om olika grottor hon har dykt i. Hon gav oss även vägbeskrivning till "Krispy kreme" som är ett doughnuthak.
Vi blev kvar en bra stund och jag kan rekomendera kycklingvingarna om ni har vägarna förbi. Vi tog det rätt lugnt trots att vi firade, vi hade planerat att åka till Marianna och dyka nästa dag.
Dag 8
DATUM : 2005-01-19
Nu är vi var klara grottdykare så skulle det grottdykas!
Marianna var platsen och Jackson blue var grottan. Det tog ett tag att åka till Marianna från Luraville, men det var helt klar värt tiden det tog.
Karta över Jackson blue
Dyk 16:
MAXDJUP : 15 meter
DYKTID : 20 minuter
Själv hade jag inte tänkt att dyka ( jag hade ont i öronen) men när jag stod på land och de andra försvinna in i grottan så förbannade jag mitt beslut. Nu stod jag här i ett gråmulet Marianna och frös i min ensamhet.
Plötsligt så stannar det en bil på parkeringen och ur kliver en ensam man i övre medelåldern som snabbt tar på sig sin torrdräkt och börjar bära ner sin utrustning till vattnet. Han bär på en Armadillo sidemountsele (en sele som man har när man dyker med flaskorna på sidan av kroppen), jag har aldigt sett någon dyka med just den selen, och glad ihågen så går jag fram och börjar tjôta. Han verkar dock inte gilla sällskap så mycket och svarar endast pliktskylldigt på mina frågor innan även han gled ner i vattnet och in i grottan.
När Johan och Markus kommer ut från sitt dyk så han jag beslutat mig för att stunta i mina onda öron. Jag vill inte missa den här grottan. Johan och jag har liknande kroppsbyggnad och han lånar vänligt ut sin utrustning så att jag ska kunna få dyka lite. Solodykning är inte min grej, utan jag scootrar runt kring öppningen tills Daniel och Nicklas kommer och tar mig in på en liten tur.
Grottan är trevlig även om jag inte tycker att den är lika kul som Ginnie. Det är två väldigt olika grottor som jag verkligen gillade. I öppningen så står det ett stort stimm med fiskar som står och väntar på mat. Synen när man kommer inifrån grottan med öppningen, ljuset och fiskstimmet är väldigt fin. Uffe var inte med den här dagen, han var ute på egna äventyr.
Besök på Naturreservat
Efter våra dyk så åkte vi till Cave Adventures som är ett grottdykarcenter som ligger i Marianna. Här träffade vi åter igen på Rodney och Suzie från silent submersion och ägaren till Cave Adventures Edd Sorenson. Jackson blue är inte den enda kända grottan i Marianna utan kända grottor som Hole in the Wall och Twin Cave ligger här. Rodney och Suzie hade tillsammans med en vän dykt i Hole in the Wall under dagen. Vi snackade lite skit men då alla var hungriga så drar vi in till stan och käkar.
Efter maten så drog vi hemmåt till vår trailer i Luraville. Dagens dyk skulle visa sig bli det sista i Florida för min del då jag fick problem med öronen. Uffe, Nicklas och Daniel hann med en dykdag till men då stannade jag hemma. De övriga dagarna spenderade vi genom att besöka och upptäcka olika delar av Florida.
Alla saker har ett slut och så även våran resa till Florida. Alldeles för fort hade dagen då det var dags att åka hem kommit. Vi lämnade våran trailer och begav oss till Jacksonville för hemfärd. Tyvärr så visade det sig att scootrarna som vi skulle ta med oss hem var felpackade och vi fick packa om alltihop. Det tog tid och gjorde att vi fick lite bråttom. Vi hann igenom alla gater i tid och fick oss en lugn stund innan det var dags att kliva ombord på planet som skulle ta oss till Atlanta. Från Atlanta så skulle vi sedan till Paris, ett byte som även det gick bra även om vi fick vänta en stund.
Två och en halv timma efter att vi hade lämnat Atlanta så märker vi helt plötsltsligt att planet vänder kraftigt 180 grader. Vi hade precis lämnat kusten och kommit ut över vattnet och helt plötsligt så var vi på väg tillbaka till fastlandet igen. Kaptenen talar om för oss att det är en lampa i cockpit som tydligen lyser fast den inte ska. Detta gör att de känner att de vill landa för att kolla upp saker och ting. Nu visar det sig att det har varit snöstorm i norra USA vilket har gjort att vi inte kan landa i norr, utan vi måste flyga hela vägen till Atlanta igen. Två och en halv timme i ett flygplan som det är fel på.
Vi landade dock två och en halv timme senare i Atlanta utan problem. Sedan så fick vi går av planet och sätta oss i väntrummet och vänta. Och vänta. Det här utspelade sig mitt i natten så det fanns inga ställen som var öppna. För att råda bot på tristessen så tog Mackan fram en flaska vodka som han hade liggande, jag bidrog med en burk honungskanderade jordnötter, någon fixade sprite och någon fixade muggar. Nu fick det i alla fall lite trevligt även om vi fick en del avundsjuka blickar från våra medresenärer. Efter en lång väntan så visar det sig att allt var ok med planet och vi kan åter igen lyfta mot skyarna.
Vi landar i Paris försenade och hungriga sedan det visat sig att flygbolaget inte hade kunnat få ombord mer mat på planet när vi vände tillbaka. Efter en lång dust med den franska byrokratin så får vi nya biljetter till göteborg och efter lite mer gnäll lite mat. De franska myndigheterna gör även en helt annan bedömning än de amerikanska när de bedömmer farligheten i att ha en dyklampa ombord. Jag hade tidigare haft min dyklampa i handbagaget men det tyckte inte de franska säkerhetsvakterna om utan jag fick gå till någon form av inlämningsdisk för lämna in lampan. Fransmännen litade inte heller på mig utan satte någon form av odiskret civilklädd tjänsteman på att gå 10m bakom mig hela vägen. Tjänstemannen på det nya stället förklarade att allt som lämnas in måste ligga i en väska, samtidigt som han inte ville ta emot hela väskan. Så jag fick helt enkelt tömma allt mitt handbagage ur min väska för att sedan lämna in lampan i väskan och lägga allt det övriga i en stor "air france"-sopsäck som jag fick ha som handbagage. Efter det kunde jag dock vända tillbaka till säkerhetskontrollen med den odiskrete mannen i släptåg. Över huvudtaget så hade de fransmän vi stötte på en stor förkärlek till ordet "no".
Sedan så flöt allt på och vi kunde flyga till Sverige försenade men utan större problem. När vi hade landat på Landvetter så visade det sig att stora delar av vårt bagage var borttappat. Men det är en annan historia, nu var vi i alla fall hemma.
Om man summerar mina tankar om kursen så blir kan man säga ungefär såhär:
En stor ögonöppnare är att grottdykningen i Florida är helt annan än den bild som gärna sprids i Sverige (speciellt på Internet). I sverige är grottdykning något som är mycket macho och något som kräver "mandom, mod och morske män!". I Florida var det inte riktigt så. Vi trodde att alla skulle vara om inte DIR så i alla fall köra med Hogarthian eller liknande. Men döm om våran förvåning när vi förutom oss själva inte såg ett enda remställ. Alla körde med transpac eller liknande. Vi såg dykare som var kraftigt överviktiga men som ändå slinker igenom trånga passager i motström som om dom vore fiskar, medans en själv antagligen såg ut som "hej kom och hjälp mig!". Det öppnade tankegångarna om att nyckel till dykningen kanske inte finns att hämta i den svenska machostilen. Avsaknande av attityd var en väldigt skön upplevelse.
I de flesta grottorna vi besökte så fanns det gott om bänkar att sitta på och fixa sin utrustning på. Stora trappor som ledde ner till vattnet. Bär du dina flaskor när du skall fylla lyft? Varför inte dra ut fyllslangen till bilen istället? Smittad av machostilen så utbrast jag "fan va slött!" när jag såg det. Nu säger jag "yeah, va skönt". Varför ska man anstränga sig mer än man behöver? Det behövs mer Florida i Svensk dykning.
Det som jag bär med mig mest från Florida är inte kunskaper i lindragning eller andra dyktekniska saker. Det kunde jag mycket om sedan innan. Däremot så dyker jag med en helt annan ödmjukhet nu. Jag har ett lugn som känns otroligt bra. Hade jag fått det även om vi hade åkt någon annanstans än Florida? Kanske inte.
Åk dit! Det är kul att gå grottkurs i Florida.
Farväl Florida, vi ses igen!
Det är många som har frågat om priser, jag har det inte uppskrivet men ungefär så kostade våran resa så här mycket:
Bil 1600:-
Boende 1000:-
Gas 1000:-
Flybiljett: 6000:-
Parkfees: 1000:-
Sedan så tillkommer mat, bensin, prylar, utrustningshyra osv.
Priset för kursen kan variera men räkna med minst 1000 USD plus böcker. Man får vad man betalar för, bra instruktörer är dyra.
Alla priser är i kronor per person beräknat på en dollarkurs på 7 kr vilket var kursen som gällde när vi var där.
Mer bilder från resan finns i vårta galleri:
Galleri Floridaresan 2005 (http://www.baggbodykarna.org/gallery/browseimages.php?c=47)
Länkar:
Cave excursions:
www.sidemount.com (http://www.sidemount.com/)
Peacock Springs:
www.peacocksprings.com/ (http://www.peacocksprings.com/)
www.iantd.com/cavediving/cave-dive.html#peacock (http://www.iantd.com/cavediving/cave-dive.html#peacock)
neptunoworld.com/caves/peacock.html (http://neptunoworld.com/caves/peacock.html)
www.geocities.com/cavedivingx2/peacock.html (http://www.geocities.com/cavedivingx2/peacock.html)
Little River:
www.floridacaves.com/lilriver.htm (http://www.floridacaves.com/lilriver.htm)
www.geocities.com/cavedivingx2/littleriver.html (http://www.geocities.com/cavedivingx2/littleriver.html)
www.cavediving.com/where/florida/lil_rvr.htm (http://www.cavediving.com/where/florida/lil_rvr.htm)
www.iantd.com/cavediving/cave-dive.html#littleriver (http://www.iantd.com/cavediving/cave-dive.html#littleriver)
Ginnie:
www.ginniespringsoutdoors.com (http://www.ginniespringsoutdoors.com/)
www.gue.com/sites/srb/ginnie (http://www.gue.com/sites/srb/ginnie/)
community.webshots.com/album/4967002BsThBCWBLN (http://community.webshots.com/album/4967002BsThBCWBLN)
www.wadespage.com/D800DS02RF01.shtml (http://www.wadespage.com/D800DS02RF01.shtml)
www.geocities.com/cavedivingx2/devils.html (http://www.geocities.com/cavedivingx2/devils.html)
Oxygene Göteborg:
www.oxygene.se/startsid (http://www.oxygene.se/startsid)