Nicklas
2006-05-18, 15:11
Incidentrapport från grottdykning i
Lummelundagrottan 2003
Datum: 2003-06-23
Plats: Lummelundagrottan, Gotland
Bakgrund
Lummelundagrottan på Gotland är i hela dess utsträckning om mer än fyra kilometer grotta ett naturreservat som även inkluderar de oupptäckta delarna av grottan. Sveriges Speleolog-Förbund (SSF) har i uppgift av länsstyrelsen att årligen genomföra besiktning av grottan enligt avtal om naturvårdstillsyn och bedriver då utforskning, utbildning och dokumentation i grottan. Detta görs varje år under en intensiv sommarvecka.
Grottan är uppdelad i en aktiv och en fossil del. I den aktiva delen finns ett vattenflöde som gör att grottan fortfarande utvecklas medan den fossila delen är i stort sett torrlagd. I den aktiva delen av grottan finns ett antal vattenlås (sifoner) som är mellan 5 och 170 meter långa. Mellan sifonerna tar man sig fram i vanliga grottgångar med dykutrustningen på sig. Dessa luftfyllda gångar utgör större delen av grottan och takhöjden kräver ofta att man kryper för att ta sig fram. Sifonerna i den aktiva delen av grottan har namngetts med bokstäver eller siffror vilket har att göra med att man först hittade bokstavssystemet och sedan siffersystemet. De två systemen sammanstrålar i "Förgreningssalen" där grottan fortsätter inåt via flera sifoner som har namngivits med bokstäver.
Grottdykning ur svenskt perspektiv
I Sverige har grottdykning skett i bl.a. Lummelundagrottan sedan 60-talet och än idag genomförs årligen expeditioner till våra fjällgrottor som genom dykning blir längre och längre. Dykningen kategoriseras som "sump diving" och härstammar främst från England. Här har dykutrustningen främst designats för att vara smidig att ta med sig i torra grottor där man ibland behöver ta sig förbi vattenlås som innebär att man dyker en kortare sträcka. Några kilometers krypande följt av 15 meters dykning på någon meters djup är inte ovanligt. Ett stort intresse för torra grottor är således viktigare än dykintresset i sig och de dykare som är aktiva idag i Sveriges Speleolog-Förbund går att räkna på ena handens fingrar.
På senare år har den amerikanska formen av grottdykning, s.k. "cave diving", kommit att dominera debatt och utrustningsval i Sverige, kanske främst med fokus på de många gruvor som finns och som i vissa avseenden liknar de rymliga amerikanska grottorna. Även denna form av dykning härstammar från 60-talet men metoderna är annorlunda eftersom att det här rör sig om dykning i stora grottor helt utan krav på att kunna ta sig fram med dykutrustningen i torra grottor. Mycket av utvecklingen har skett i Florida där den kalkrika berggrunden gett upphov till en uppsjö med lättåtkomliga undervattensgrottor.
Dykningen i Lummelunda handlar uteslutande om "sump diving".
Planering
Vid ungefär 12:30 går Joel Brynielsson, Aron Juhlin, Daniel Karlsson och Nicklas Myrin från SSF:s dyksektion in i grottan. Tidpunkten för när dykarna senast skulle komma ut ur grottan sattes till 21:00 vilket i sammanhanget är en ganska sen tidpunkt. Den sattes med tanke på karaktären på de många uppgifter som skulle hinnas med under denna första dykdag som var av karaktären rutinarbete. Den sena tiden var också tänkt att innehålla en marginal eftersom att man i grottsammanhang, såväl vid dykning som vid krypning, är mycket noga med att inte komma ut senare än vad som angetts. Mycket skulle hinnas med, men då det var första dagen skulle man inte gå särskilt långt in i grottan. Uppgifterna som skulle hinnas med var:
Laseravståndsmätning innanför vattenlåsen (sifonerna)
För att få en uppfattning om hur lång grottan är påbörjades för tre år sedan laseravståndsmätning av alla grottans delar. Den tidigare uppskattade längden av grottan härrör från mätningar som gjorts under flera decennier och där man tappat greppet om underlaget. Lasermätning i det fossila systemet gjordes klart förra året och i år skulle detta ske även innanför vattenlåsen i det aktiva systemet.
Dykning in i Lummelundagrottan via bokstavssifonerna är mycket ansträngande jämfört med att dyka via siffersifonerna, främst p.g.a. grottans beskaffenhet men också p.g.a. de illa underhållna ledlinorna som inte underhållits sedan den nya vägen via siffersifonerna upptäcktes under mitten av 80-talet. Genom att börja med denna del av grottan var förhoppningen att hinna med att lasermäta hela denna jobbiga del för att slippa gå in den vägen igen.
Hitta felet på telefonledningen
I det aktiva systemet finns en telefonkabel dragen till de inre delarna av grottan. Vi har i vanliga fall med oss en batteridriven telefonenhet som kopplas in på kabeln och som används för kommunikation med yttervärlden. Förra året fungerade inte telefonsystemet. Därför var nu en av uppgifterna att hitta felet. Kabeln är dragen via bokstavssystemet vilket har att göra med att kabeln dragits i omgångar allteftersom nya delar av grottan har upptäckts. Detta var ännu en anledning till att gå in via bokstavssifonerna.
Videofilma med undervattenshus
Sikten i en sifon förstörs för resten av veckan efter att man en gång har simmat i den. Därmed var den första dagen självklar för filmning. Daniel och Nicklas skulle ligga en liten bit före och filma under tiden som Aron och Joel lasermätte.
Leta efter förändringar i grottan sedan förra året
En viktig uppgift som SSF har är att kontrollera och rapportera till länsstyrelsen om eventuella förändringar i grottan. Sådana förändringar dokumenteras dels skriftligt och dels med kamera i en rapport som sedan lämnas till länsstyrelsen.
Dykarna delar upp sig
Det tar även i vanliga fall lång tid att röra sig i en grotta och det är blött och lerigt vilket inte är det bästa när man skall hantera dyrbara instrument och föra anteckningar. De som bar på videokameran insåg efter ett tag att de inte skulle orka göra hela rundturen med undervattenshuset som väger ca 12,5 kg. Efter att ha varit inne i mer än fyra timmar beslutar sig Aron och Daniel för att vända tillbaks med kameran medan Nicklas och Joel fortsätter rundturen som planerat. Arbetet med lasermätning och motståndsmätning på kabeln gör dock att tiden går fort.
Ny grotta
Sifon D är det hittills ingen som har dykt igenom utan det finns istället en 18 meter lång krypgång som grävts fram vid sidan av. Här är det mycket trångt och ett system med en pulka som man kan dra fram och tillbaks med dyksakerna finns installerad sedan gammalt. Joel är dock intresserad av att finna vägen genom sifon D och beslutar sig för att göra ett försök. Det finns två elipsformade salar om cirka 9x3 meter som båda skulle kunna utgöra start för en passage genom sifon D. Allting hänger naturligtvis ihop via små sprickor men frågan är om man kan dyka igenom och i sådana fall var denna passage finns någonstans. Ett dyk i den första salen tar Joel ner och under den andra elipsformade salen men utan synbar möjlighet att komma upp i denna sal. Joel vänder utan att ha hittat någon fortsättning. Dyket i den andra salen leder till grundare delar som, efter att ha använt upp all linrullelina, leder upp i en luftfylld sal. Efter en noggrannare titt i salen ser den helt identisk ut med den elipsformade sal där dyket startade sånär som på att det saknas en torr fortsättning. Salen tros vara tidigare oupptäckt.
400-meterssystemet
Joel och Nicklas tar sig förbi sifon D via den mycket trånga krypgången som är så pass liten att man tvingas ta av sig dykutrustningen lägga den på pulkan. Efter detta dyker de genom sifon E och kommer fram till det som kallas för 400-meterssystemet. Här möts bokstavssystemet och siffersystemet i "Förgreningssalen" där grottan också fortsätter inåt mot sifon F.
Dykarna börjar med att gå hela vägen till sifon 4 där den lättaste vägen ut från 400-meterssystemet börjar. Efter att ha lämnat dykutrustningen gick dykarna sedan tillbaka till sifon E för att fortsätta arbetet med lasermätning och mätning för att hitta felet på telefonkabeln.
Olyckan
Kalken i grottan ligger i lager och skivor från tak och väggar lossnar regelbundet (någon gång på hundra år). Sådana skivor faller ner på golvet och ibland lägger de sig så att en vass kant pekar nedåt. Nicklas trampade bredvid en sådan skiva och när han sedan gick vidare så fastnade sulan och en decimeterstor reva på insidan av skon revs upp. Klockan är nu runt 20:00. Dykarna var absolut inte i någon direkt fara eftersom att de befann sig i luftfyllda gångar, var varma och vid gott mod. Nicklas visste dock att så fort han hamnade i vatten så skulle dräkten fyllas med fyragradigt vatten och han skulle snabbt bli nedkyld. I vanliga fall hade det tagit cirka 40 minuter att komma ut genom de fyra vattenlåsen i siffersystemet och nu befann sig dykarna med trasig sko vid sifon E med bara en timme till sista utgångstid.
Det tar tid att röra sig i en grotta även i vanliga fall och det tar ännu längre tid att röra sig i en delvis vattenfylld grotta hoppandes på ett ben. På vägen fram till sifon 4 så fanns det hinder så som en underjordisk sjö och ett litet vattenfall. De försökte passera dessa utan att få in för mycket vatten i torrdräkten. Väl tillbaks i Förgreningssalen diskuterar dykarna de två alternativ de anser sig ha. Antingen kan de stanna i grottan och vänta på att någon kommer in så att de kan begära in en ny torrdräkt. Detta skulle kunna ta många timmar och även om de var varma nu så skulle de definitivt börja frysa efter några timmar. Svett i dräkten kombinerat med vattnet som Nicklas trots hoppandet fått in genom revan (upp till vaden) gör att man fort blir kall. Det andra alternativet var att helt enkelt bita ihop och ta sig ut. Faran med detta var att bli nedkyld och fumlig och risken för att det händer något mer på vägen ut blir större. Nicklas och Joel valde att gå ut och göra detta så lugnt och metodiskt som möjligt. Då de höll på att ta på sig dykutrustningen dök Dainel upp ur sifon 4. Kockan var nu 21.30. Han berättade att larmet hade gått och att räddningsorganisationen var i full gång. Detta visste dykarna och det förändrade inte deras beslut att ta sig ut långsamt och försiktigt.
Nicklas blöta fot gör att dykarna färdas utan att stanna för att komma ut så snabbt det bara går och för att bibehålla värmen. I sifon 4 kommer vattnet upp till magen innan Nicklas är igenom. Han beskriver känslan som när man går ner i vattnet första gången med en våtdräkt på sig. Så länge man rör på sig blir man inte kall. Däremot så blev revan i foten större och större. Kallt vatten strömmade in igen vid varje sifon men Nicklas blev aldrig ordentligt nedkyld.
Hemma igen
Vid sifon 1 väntade några grottkrypare som kunde gå i förväg och berätta för dem utanför att allting var okej. Vid cirka 22:20 kommer dykarna ut ur grottan och möts då av diverse uniformerad personal från polis, brandkår och ambulans. Området är avspärrat av polisen som satt upp varningsband och pressen står utanför och skjuter fotoblixtar på allt och alla. Det stora pådraget har bra ledning och Lummelundabolaget har ställt guidelokalen till förfogande för genomgång och omvårdnad. Nicklas får lite värmande dryck och sedan får alla parter i tur och ordning redogöra för vad de upplevt. Mats Lind, som är sammanhållande för SSF:s Lummelundavecka, får beröm för att ha gett saklig och bra information samt ha delegerat uppgifter till räddningstjänst och medlemmar i SSF på ett bra sätt. Speleologförbundet fick beröm som organisation för sin snabbhet i samband med denna situation, för att ha haft en absolut larmtid och för att larmet gick vid rätt tidpunkt. Räddningstjänstens två vattendykare förstod problemen med den extrema miljön och svårigheten det skulle medföra att ta sig fram i grottan med deras befintliga dykutrustning (ryggmonterat dykpaket med helmask och telefon med tillhörande 60 meter kabel).
Diskussionen med personalen i räddningsledningen upplevdes som mycket konstruktiv med fokus på att försöka komma tillrätta med hur man kan agera om det här händer igen. De förväntade moralkakorna uteblev helt. Brandmännen hade tillsammans med folk från SSF studerat kartor och funderat på hur de skulle ha kunnat gått tillväga och det stod klart att de med befintlig dykutrustning och obefintliga lokalkännedom inte skulle ha kunnat vara till så mycket hjälp mer än möjligen genom första sifonen (sifon A). Frågorna som dryftas är konstruktiva med förslag om telefoner, möjlighet att borra manshål vid en eventuell olycka, modifiering av brandmännens dykutrustning, etc. Nämnas ska också att Visbypolisens snabba agerande för att få tillbaka de luftflaskor som under eftermiddagen hade lämnats till Tors Gård för luftfyllning var betydelsefull. På mindre än en halv timme så hade de levererats till Lummelunda. Därmed hade de möjliggjort för att kunna skicka in ytterligare en grottdykare.
Media
Händelsen togs upp dels omedelbart på radio och TV då dykarna fortfarande var "borta" och sedan mer detaljerat under de två följande dagarna i främst olika tidningar. Information som lämnades av SSF till media var hela tiden saklig och faktabaserad. Inga namn på dykarna lämnades ut innan dykarna själva fick avgöra vad som skulle delges media.
Inte i en enda av alla de tidningar som har skrivit om händelsen har allt varit korrekt till 100 procent. Det är förvånansvärt mycket sakfel i artiklarna även i de fall då journalisterna fick göra en direkt intervju. Journalister verkar inte ha någon som helst respekt för att sätta rätt namn till rätt bild eller händelse. Sämst var "Gotlands Tidningar" och bäst artikel skrev "Expressen".
Samlade artiklar återfinns på Internet.
Summering
På det stora hela så gick hela räddningsförfarandet näst intill perfekt. Självklart finns det saker som SSF, och särskilt grottdyksektionen, kan förbättra och ta lärdom av. Morgonen efter incidenten genomförde Mats Lind en detaljerad utvärdering där förslag på förbättringar i rutinerna togs fram. Räddningstjänsten har också lärt sig mycket bl.a. om miljön, de svårigheter som finns och om SSF:s kapacitet. Lummelundabolaget har också lärt sig mycket av det som hänt, till exempel att det skulle bli mycket säkrare med några fast monterade gruvtelefoner långt inne i grottan.
Om dykarna
Nicklas Myrin är styrelsemedlem i SSF och kontaktperson för SSF:s grottdyksektion. Han har dykt i Lummelunda de senaste sju åren och har varit med om att hitta många nya grottor i Sveriges fjällandskap, bland annat gjorde han dyket som band ihop två grottsystem till Sveriges längsta grotta, Korallgrottan. Nicklas har dykt i mer än 10 år, har mer än 500 loggade dyk och är utbildad inom syrgasdekompression. Till vardags jobbar Nicklas som "Field Service Engineer" på ett företag som sysslar med "Energy Dispersive X-ray Microanalysis".
Joel Brynielsson är en aktiv grottdykare med erfarenhet från grottdykning i Sverige, Thailand och Florida. Intresset rör såväl torra som vattenfyllda grottor med engagemang i både svenska och amerikanska speleologförbundet. Joel är utbildad i blandgasdykning (s.k. trimix) och vanlig grottdykning (s.k. "Full Cave") sedan slutet av nittiotalet. Andra dykintressen rör utbildning (instruktör och examinator för dykkurser på alla nivåer i KTH Dykarklubb), undervattensrugby (ordförande i Bromma Caviar undervattensrugbyklubb) och vrakdykning (f.d. skeppare i DK Bromma Caviar med Fartygsbefälsexamen klass VIII). Till vardags jobbar Joel som lärare och forskare vid KTH med inriktning mot militära ledningssystem.
Joel och Nicklas hör till de fyra personer som varit längst inne i alla delar, såväl torra som blöta, av Lummelundagrottan.
Lummelundagrottan 2003
Datum: 2003-06-23
Plats: Lummelundagrottan, Gotland
Bakgrund
Lummelundagrottan på Gotland är i hela dess utsträckning om mer än fyra kilometer grotta ett naturreservat som även inkluderar de oupptäckta delarna av grottan. Sveriges Speleolog-Förbund (SSF) har i uppgift av länsstyrelsen att årligen genomföra besiktning av grottan enligt avtal om naturvårdstillsyn och bedriver då utforskning, utbildning och dokumentation i grottan. Detta görs varje år under en intensiv sommarvecka.
Grottan är uppdelad i en aktiv och en fossil del. I den aktiva delen finns ett vattenflöde som gör att grottan fortfarande utvecklas medan den fossila delen är i stort sett torrlagd. I den aktiva delen av grottan finns ett antal vattenlås (sifoner) som är mellan 5 och 170 meter långa. Mellan sifonerna tar man sig fram i vanliga grottgångar med dykutrustningen på sig. Dessa luftfyllda gångar utgör större delen av grottan och takhöjden kräver ofta att man kryper för att ta sig fram. Sifonerna i den aktiva delen av grottan har namngetts med bokstäver eller siffror vilket har att göra med att man först hittade bokstavssystemet och sedan siffersystemet. De två systemen sammanstrålar i "Förgreningssalen" där grottan fortsätter inåt via flera sifoner som har namngivits med bokstäver.
Grottdykning ur svenskt perspektiv
I Sverige har grottdykning skett i bl.a. Lummelundagrottan sedan 60-talet och än idag genomförs årligen expeditioner till våra fjällgrottor som genom dykning blir längre och längre. Dykningen kategoriseras som "sump diving" och härstammar främst från England. Här har dykutrustningen främst designats för att vara smidig att ta med sig i torra grottor där man ibland behöver ta sig förbi vattenlås som innebär att man dyker en kortare sträcka. Några kilometers krypande följt av 15 meters dykning på någon meters djup är inte ovanligt. Ett stort intresse för torra grottor är således viktigare än dykintresset i sig och de dykare som är aktiva idag i Sveriges Speleolog-Förbund går att räkna på ena handens fingrar.
På senare år har den amerikanska formen av grottdykning, s.k. "cave diving", kommit att dominera debatt och utrustningsval i Sverige, kanske främst med fokus på de många gruvor som finns och som i vissa avseenden liknar de rymliga amerikanska grottorna. Även denna form av dykning härstammar från 60-talet men metoderna är annorlunda eftersom att det här rör sig om dykning i stora grottor helt utan krav på att kunna ta sig fram med dykutrustningen i torra grottor. Mycket av utvecklingen har skett i Florida där den kalkrika berggrunden gett upphov till en uppsjö med lättåtkomliga undervattensgrottor.
Dykningen i Lummelunda handlar uteslutande om "sump diving".
Planering
Vid ungefär 12:30 går Joel Brynielsson, Aron Juhlin, Daniel Karlsson och Nicklas Myrin från SSF:s dyksektion in i grottan. Tidpunkten för när dykarna senast skulle komma ut ur grottan sattes till 21:00 vilket i sammanhanget är en ganska sen tidpunkt. Den sattes med tanke på karaktären på de många uppgifter som skulle hinnas med under denna första dykdag som var av karaktären rutinarbete. Den sena tiden var också tänkt att innehålla en marginal eftersom att man i grottsammanhang, såväl vid dykning som vid krypning, är mycket noga med att inte komma ut senare än vad som angetts. Mycket skulle hinnas med, men då det var första dagen skulle man inte gå särskilt långt in i grottan. Uppgifterna som skulle hinnas med var:
Laseravståndsmätning innanför vattenlåsen (sifonerna)
För att få en uppfattning om hur lång grottan är påbörjades för tre år sedan laseravståndsmätning av alla grottans delar. Den tidigare uppskattade längden av grottan härrör från mätningar som gjorts under flera decennier och där man tappat greppet om underlaget. Lasermätning i det fossila systemet gjordes klart förra året och i år skulle detta ske även innanför vattenlåsen i det aktiva systemet.
Dykning in i Lummelundagrottan via bokstavssifonerna är mycket ansträngande jämfört med att dyka via siffersifonerna, främst p.g.a. grottans beskaffenhet men också p.g.a. de illa underhållna ledlinorna som inte underhållits sedan den nya vägen via siffersifonerna upptäcktes under mitten av 80-talet. Genom att börja med denna del av grottan var förhoppningen att hinna med att lasermäta hela denna jobbiga del för att slippa gå in den vägen igen.
Hitta felet på telefonledningen
I det aktiva systemet finns en telefonkabel dragen till de inre delarna av grottan. Vi har i vanliga fall med oss en batteridriven telefonenhet som kopplas in på kabeln och som används för kommunikation med yttervärlden. Förra året fungerade inte telefonsystemet. Därför var nu en av uppgifterna att hitta felet. Kabeln är dragen via bokstavssystemet vilket har att göra med att kabeln dragits i omgångar allteftersom nya delar av grottan har upptäckts. Detta var ännu en anledning till att gå in via bokstavssifonerna.
Videofilma med undervattenshus
Sikten i en sifon förstörs för resten av veckan efter att man en gång har simmat i den. Därmed var den första dagen självklar för filmning. Daniel och Nicklas skulle ligga en liten bit före och filma under tiden som Aron och Joel lasermätte.
Leta efter förändringar i grottan sedan förra året
En viktig uppgift som SSF har är att kontrollera och rapportera till länsstyrelsen om eventuella förändringar i grottan. Sådana förändringar dokumenteras dels skriftligt och dels med kamera i en rapport som sedan lämnas till länsstyrelsen.
Dykarna delar upp sig
Det tar även i vanliga fall lång tid att röra sig i en grotta och det är blött och lerigt vilket inte är det bästa när man skall hantera dyrbara instrument och föra anteckningar. De som bar på videokameran insåg efter ett tag att de inte skulle orka göra hela rundturen med undervattenshuset som väger ca 12,5 kg. Efter att ha varit inne i mer än fyra timmar beslutar sig Aron och Daniel för att vända tillbaks med kameran medan Nicklas och Joel fortsätter rundturen som planerat. Arbetet med lasermätning och motståndsmätning på kabeln gör dock att tiden går fort.
Ny grotta
Sifon D är det hittills ingen som har dykt igenom utan det finns istället en 18 meter lång krypgång som grävts fram vid sidan av. Här är det mycket trångt och ett system med en pulka som man kan dra fram och tillbaks med dyksakerna finns installerad sedan gammalt. Joel är dock intresserad av att finna vägen genom sifon D och beslutar sig för att göra ett försök. Det finns två elipsformade salar om cirka 9x3 meter som båda skulle kunna utgöra start för en passage genom sifon D. Allting hänger naturligtvis ihop via små sprickor men frågan är om man kan dyka igenom och i sådana fall var denna passage finns någonstans. Ett dyk i den första salen tar Joel ner och under den andra elipsformade salen men utan synbar möjlighet att komma upp i denna sal. Joel vänder utan att ha hittat någon fortsättning. Dyket i den andra salen leder till grundare delar som, efter att ha använt upp all linrullelina, leder upp i en luftfylld sal. Efter en noggrannare titt i salen ser den helt identisk ut med den elipsformade sal där dyket startade sånär som på att det saknas en torr fortsättning. Salen tros vara tidigare oupptäckt.
400-meterssystemet
Joel och Nicklas tar sig förbi sifon D via den mycket trånga krypgången som är så pass liten att man tvingas ta av sig dykutrustningen lägga den på pulkan. Efter detta dyker de genom sifon E och kommer fram till det som kallas för 400-meterssystemet. Här möts bokstavssystemet och siffersystemet i "Förgreningssalen" där grottan också fortsätter inåt mot sifon F.
Dykarna börjar med att gå hela vägen till sifon 4 där den lättaste vägen ut från 400-meterssystemet börjar. Efter att ha lämnat dykutrustningen gick dykarna sedan tillbaka till sifon E för att fortsätta arbetet med lasermätning och mätning för att hitta felet på telefonkabeln.
Olyckan
Kalken i grottan ligger i lager och skivor från tak och väggar lossnar regelbundet (någon gång på hundra år). Sådana skivor faller ner på golvet och ibland lägger de sig så att en vass kant pekar nedåt. Nicklas trampade bredvid en sådan skiva och när han sedan gick vidare så fastnade sulan och en decimeterstor reva på insidan av skon revs upp. Klockan är nu runt 20:00. Dykarna var absolut inte i någon direkt fara eftersom att de befann sig i luftfyllda gångar, var varma och vid gott mod. Nicklas visste dock att så fort han hamnade i vatten så skulle dräkten fyllas med fyragradigt vatten och han skulle snabbt bli nedkyld. I vanliga fall hade det tagit cirka 40 minuter att komma ut genom de fyra vattenlåsen i siffersystemet och nu befann sig dykarna med trasig sko vid sifon E med bara en timme till sista utgångstid.
Det tar tid att röra sig i en grotta även i vanliga fall och det tar ännu längre tid att röra sig i en delvis vattenfylld grotta hoppandes på ett ben. På vägen fram till sifon 4 så fanns det hinder så som en underjordisk sjö och ett litet vattenfall. De försökte passera dessa utan att få in för mycket vatten i torrdräkten. Väl tillbaks i Förgreningssalen diskuterar dykarna de två alternativ de anser sig ha. Antingen kan de stanna i grottan och vänta på att någon kommer in så att de kan begära in en ny torrdräkt. Detta skulle kunna ta många timmar och även om de var varma nu så skulle de definitivt börja frysa efter några timmar. Svett i dräkten kombinerat med vattnet som Nicklas trots hoppandet fått in genom revan (upp till vaden) gör att man fort blir kall. Det andra alternativet var att helt enkelt bita ihop och ta sig ut. Faran med detta var att bli nedkyld och fumlig och risken för att det händer något mer på vägen ut blir större. Nicklas och Joel valde att gå ut och göra detta så lugnt och metodiskt som möjligt. Då de höll på att ta på sig dykutrustningen dök Dainel upp ur sifon 4. Kockan var nu 21.30. Han berättade att larmet hade gått och att räddningsorganisationen var i full gång. Detta visste dykarna och det förändrade inte deras beslut att ta sig ut långsamt och försiktigt.
Nicklas blöta fot gör att dykarna färdas utan att stanna för att komma ut så snabbt det bara går och för att bibehålla värmen. I sifon 4 kommer vattnet upp till magen innan Nicklas är igenom. Han beskriver känslan som när man går ner i vattnet första gången med en våtdräkt på sig. Så länge man rör på sig blir man inte kall. Däremot så blev revan i foten större och större. Kallt vatten strömmade in igen vid varje sifon men Nicklas blev aldrig ordentligt nedkyld.
Hemma igen
Vid sifon 1 väntade några grottkrypare som kunde gå i förväg och berätta för dem utanför att allting var okej. Vid cirka 22:20 kommer dykarna ut ur grottan och möts då av diverse uniformerad personal från polis, brandkår och ambulans. Området är avspärrat av polisen som satt upp varningsband och pressen står utanför och skjuter fotoblixtar på allt och alla. Det stora pådraget har bra ledning och Lummelundabolaget har ställt guidelokalen till förfogande för genomgång och omvårdnad. Nicklas får lite värmande dryck och sedan får alla parter i tur och ordning redogöra för vad de upplevt. Mats Lind, som är sammanhållande för SSF:s Lummelundavecka, får beröm för att ha gett saklig och bra information samt ha delegerat uppgifter till räddningstjänst och medlemmar i SSF på ett bra sätt. Speleologförbundet fick beröm som organisation för sin snabbhet i samband med denna situation, för att ha haft en absolut larmtid och för att larmet gick vid rätt tidpunkt. Räddningstjänstens två vattendykare förstod problemen med den extrema miljön och svårigheten det skulle medföra att ta sig fram i grottan med deras befintliga dykutrustning (ryggmonterat dykpaket med helmask och telefon med tillhörande 60 meter kabel).
Diskussionen med personalen i räddningsledningen upplevdes som mycket konstruktiv med fokus på att försöka komma tillrätta med hur man kan agera om det här händer igen. De förväntade moralkakorna uteblev helt. Brandmännen hade tillsammans med folk från SSF studerat kartor och funderat på hur de skulle ha kunnat gått tillväga och det stod klart att de med befintlig dykutrustning och obefintliga lokalkännedom inte skulle ha kunnat vara till så mycket hjälp mer än möjligen genom första sifonen (sifon A). Frågorna som dryftas är konstruktiva med förslag om telefoner, möjlighet att borra manshål vid en eventuell olycka, modifiering av brandmännens dykutrustning, etc. Nämnas ska också att Visbypolisens snabba agerande för att få tillbaka de luftflaskor som under eftermiddagen hade lämnats till Tors Gård för luftfyllning var betydelsefull. På mindre än en halv timme så hade de levererats till Lummelunda. Därmed hade de möjliggjort för att kunna skicka in ytterligare en grottdykare.
Media
Händelsen togs upp dels omedelbart på radio och TV då dykarna fortfarande var "borta" och sedan mer detaljerat under de två följande dagarna i främst olika tidningar. Information som lämnades av SSF till media var hela tiden saklig och faktabaserad. Inga namn på dykarna lämnades ut innan dykarna själva fick avgöra vad som skulle delges media.
Inte i en enda av alla de tidningar som har skrivit om händelsen har allt varit korrekt till 100 procent. Det är förvånansvärt mycket sakfel i artiklarna även i de fall då journalisterna fick göra en direkt intervju. Journalister verkar inte ha någon som helst respekt för att sätta rätt namn till rätt bild eller händelse. Sämst var "Gotlands Tidningar" och bäst artikel skrev "Expressen".
Samlade artiklar återfinns på Internet.
Summering
På det stora hela så gick hela räddningsförfarandet näst intill perfekt. Självklart finns det saker som SSF, och särskilt grottdyksektionen, kan förbättra och ta lärdom av. Morgonen efter incidenten genomförde Mats Lind en detaljerad utvärdering där förslag på förbättringar i rutinerna togs fram. Räddningstjänsten har också lärt sig mycket bl.a. om miljön, de svårigheter som finns och om SSF:s kapacitet. Lummelundabolaget har också lärt sig mycket av det som hänt, till exempel att det skulle bli mycket säkrare med några fast monterade gruvtelefoner långt inne i grottan.
Om dykarna
Nicklas Myrin är styrelsemedlem i SSF och kontaktperson för SSF:s grottdyksektion. Han har dykt i Lummelunda de senaste sju åren och har varit med om att hitta många nya grottor i Sveriges fjällandskap, bland annat gjorde han dyket som band ihop två grottsystem till Sveriges längsta grotta, Korallgrottan. Nicklas har dykt i mer än 10 år, har mer än 500 loggade dyk och är utbildad inom syrgasdekompression. Till vardags jobbar Nicklas som "Field Service Engineer" på ett företag som sysslar med "Energy Dispersive X-ray Microanalysis".
Joel Brynielsson är en aktiv grottdykare med erfarenhet från grottdykning i Sverige, Thailand och Florida. Intresset rör såväl torra som vattenfyllda grottor med engagemang i både svenska och amerikanska speleologförbundet. Joel är utbildad i blandgasdykning (s.k. trimix) och vanlig grottdykning (s.k. "Full Cave") sedan slutet av nittiotalet. Andra dykintressen rör utbildning (instruktör och examinator för dykkurser på alla nivåer i KTH Dykarklubb), undervattensrugby (ordförande i Bromma Caviar undervattensrugbyklubb) och vrakdykning (f.d. skeppare i DK Bromma Caviar med Fartygsbefälsexamen klass VIII). Till vardags jobbar Joel som lärare och forskare vid KTH med inriktning mot militära ledningssystem.
Joel och Nicklas hör till de fyra personer som varit längst inne i alla delar, såväl torra som blöta, av Lummelundagrottan.