Nicklas
2006-01-26, 11:32
/gallery/files/3/Bild0_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=176)Vi mjukstartade med att testa avvägning och utrustning i det som kallas Äventyrsdelen. Vi smög fram på botten i den underjordiska sjö som är början för de turister som vill ha mer äventyr än bara den cementerade gången med räcke. Vår förhoppning var att de trots underjorden tagit med sig mobiltelefon och liknande för att sedan ha tappat det i vattnet. Vi hittade inget.
Veckans stora höjdpunkt var att vi fick med oss en ny dykare, Kjell Andersson. Han bor på Gotland och har stor erfarenhet av dykning. Han har ett intresse för grottor och lider inte av klaustrofobi. Han har en egen dykfirma och har gjort jobb i miljöer som ibland kan vara ogästvänliga, t ex mellan inner- och ytterskrov på båtar. Vidare är han trimixdykare och äventyrsälskare liksom vi andra. När han är inne i grotta sprids ett harmoniskt lugn över oss alla. Det råder ingen tvekan om att han passar in i SSF´s Dyksektion.
Ett av årets mål som vi även lyckades uppnå, var att få dykare från Gotlands räddningstjänst innanför minst ett vattenlås. Sievert Lundh var en av dem som var med på utryckningen förra året när två grottdykare var inne och ingen visste vad som hade hänt. Det han upplevde då var en känsla av vanmakt, när han stod utanför grottan och inte kunde göra något. Med lån av utrustning, hjälp från oss och flaskorna sidmonterade kunde nu Sievert, Kennet Andersson, Dennis Johansson och Robert Hjalmarsson ta sig ända in till sifon F.
/gallery/files/3/Bild1_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=175)Vi är glada att de tyckte det var roligt och att de med lätthet tog sig in. Det märks att det är en viss mentalitet på dessa killar, trots att det var första gången de dök i en grotta som Lummelundagrottan så var de otroligt lugna, stabila och fysiskt starka. Vi kommer att ha fortsatt samarbete med dem och försöka ta in fler nästa år så att så många som möjligt vet hur miljön är och vilka svårigheter som finns vid en eventuellt olycka.
Den sista dykdagen ägnades till att kartera en luftfylld del som hittades för flera år sedan mellan Rio Amazonas och Tälthyllan. Vi har hittills haft fortsättning i andra gångar och inte brytt oss så mycket om denna som redan var undersökt. Men nu ville vi ändå göra en riktig kartering på den så att den kan läggas till på grottkartan. Jag, Aron, Daniel och Kjell gick in tillsammans och vi kom samlade till Rio Amazonas. Där delade vi på oss, jag och Daniel simmade först för att ta bort ett lintrassel som vi visste fanns. Vi visste att sikten snabbt skulle försvinna och jag ville inte både hålla reda på linan hem och lintrasslet varpå Daniel fick sköta linrullen och hålla koll på mig. Jag koncentrerade mig på trasslet till 100%. Lintrasslet låg till viss del i en lerbädd som vi ålade oss över. Med en avbitartång och en fångstkasse i högsta hugg jobbade jag mig fram. Samtidigt funderade jag på hur Daniel kände sig när han i blindo höll linrullen i ena handen och min vad i den andra och litade på att jag skulle ta hand om det fruktansvärda lintrasslet som var framför oss. Vi kom till slut upp i luft och kunde göra fast den nya linan. All trasserlina låg i säkert förvar i fångstkassen. Nu simmade Daniel tillbaka för att hämta pejlien och de andra som väntade i Rio Amazonas. När han kom tillbaka väntade vi på Aron som var på tur. Vi blev mycket förvånade när istället Kjell dyker upp. Aron hade hunnit bli lite kall och gjorde det rätta valet att inte fortsätta. Daniel simmade tillbaka och följde med Aron utåt. På vägen dokumenterade de med digitalkamera i Helvetet och stenblocken i ett ras som var nytt för i år.
/gallery/files/3/Bild2_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=174)
Aron i Helvetet. Foto: Daniel Karlsson
/gallery/files/3/Bild3_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=173)
Två stora block hade lossnat från taket. Foto: Daniel Karlsson
/gallery/files/3/Bild4_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=172)
Raset täckte ett område på ca 4 m i diameter. Foto: Daniel Karlsson
Jag och Kjell tog av oss dykutrustnigen och började kartera. Kjell skötte laseravståndsmäteren och jag ritade så fint jag kunde. Totalt karterade vi upp ca 40 meter ovan vatten.
Den nya delen inritad på kartan.
/gallery/files/6/Bild6_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=178)
Eftersom att de som var här senast hade sagt att det var dålig luft där funderade jag extra mycket på det. Jag tyckte att jag ibland upplevde lite andnöd, speciellt när jag ansträngde mig fysiskt. Men jag fick inte huvudvärk och Kjell kände ingenting så det kan ju vara bara en inbillning? Det skulle vara intressant att mäta luftkvaliteten där. När Kjell var längst in med laseravståndsmäteren så såg han hur gången fortsatte ner i vattnet. Vi tyckte att det var så intressant att jag tog på mig en mask för att bara avgöra om det gick vidare. Jag tog mig in så långt jag kunde och såg bara hur det fortsatte. Nu var det verkligen intressant, jag tog på mig dykutrustningen och gav Kjell en liten linrulle med bara en tunn lina på. Kjell var linskötare när jag dök in och jag tog mig fram någonstans mellan 5 och 10 meter. Tyvärr var sikten borta och jag kunde inte se någon fortsättning men jag kände heller inget stopp. Jag lyckades vira in ena benet i linan och insåg att det inte var läge att fortsätta. Jag trasslade lätt ut linan och tog mig tillbaka. Nästa år ska vi ha en riktigt linrulle med tjockare lina och försöka vara snabba så att inte sikten försvinner.
Vi är mycket nöjda med veckan och hann med mycket av det vi ville.
/gallery/files/6/Bild5_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=177)
Veckans stora höjdpunkt var att vi fick med oss en ny dykare, Kjell Andersson. Han bor på Gotland och har stor erfarenhet av dykning. Han har ett intresse för grottor och lider inte av klaustrofobi. Han har en egen dykfirma och har gjort jobb i miljöer som ibland kan vara ogästvänliga, t ex mellan inner- och ytterskrov på båtar. Vidare är han trimixdykare och äventyrsälskare liksom vi andra. När han är inne i grotta sprids ett harmoniskt lugn över oss alla. Det råder ingen tvekan om att han passar in i SSF´s Dyksektion.
Ett av årets mål som vi även lyckades uppnå, var att få dykare från Gotlands räddningstjänst innanför minst ett vattenlås. Sievert Lundh var en av dem som var med på utryckningen förra året när två grottdykare var inne och ingen visste vad som hade hänt. Det han upplevde då var en känsla av vanmakt, när han stod utanför grottan och inte kunde göra något. Med lån av utrustning, hjälp från oss och flaskorna sidmonterade kunde nu Sievert, Kennet Andersson, Dennis Johansson och Robert Hjalmarsson ta sig ända in till sifon F.
/gallery/files/3/Bild1_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=175)Vi är glada att de tyckte det var roligt och att de med lätthet tog sig in. Det märks att det är en viss mentalitet på dessa killar, trots att det var första gången de dök i en grotta som Lummelundagrottan så var de otroligt lugna, stabila och fysiskt starka. Vi kommer att ha fortsatt samarbete med dem och försöka ta in fler nästa år så att så många som möjligt vet hur miljön är och vilka svårigheter som finns vid en eventuellt olycka.
Den sista dykdagen ägnades till att kartera en luftfylld del som hittades för flera år sedan mellan Rio Amazonas och Tälthyllan. Vi har hittills haft fortsättning i andra gångar och inte brytt oss så mycket om denna som redan var undersökt. Men nu ville vi ändå göra en riktig kartering på den så att den kan läggas till på grottkartan. Jag, Aron, Daniel och Kjell gick in tillsammans och vi kom samlade till Rio Amazonas. Där delade vi på oss, jag och Daniel simmade först för att ta bort ett lintrassel som vi visste fanns. Vi visste att sikten snabbt skulle försvinna och jag ville inte både hålla reda på linan hem och lintrasslet varpå Daniel fick sköta linrullen och hålla koll på mig. Jag koncentrerade mig på trasslet till 100%. Lintrasslet låg till viss del i en lerbädd som vi ålade oss över. Med en avbitartång och en fångstkasse i högsta hugg jobbade jag mig fram. Samtidigt funderade jag på hur Daniel kände sig när han i blindo höll linrullen i ena handen och min vad i den andra och litade på att jag skulle ta hand om det fruktansvärda lintrasslet som var framför oss. Vi kom till slut upp i luft och kunde göra fast den nya linan. All trasserlina låg i säkert förvar i fångstkassen. Nu simmade Daniel tillbaka för att hämta pejlien och de andra som väntade i Rio Amazonas. När han kom tillbaka väntade vi på Aron som var på tur. Vi blev mycket förvånade när istället Kjell dyker upp. Aron hade hunnit bli lite kall och gjorde det rätta valet att inte fortsätta. Daniel simmade tillbaka och följde med Aron utåt. På vägen dokumenterade de med digitalkamera i Helvetet och stenblocken i ett ras som var nytt för i år.
/gallery/files/3/Bild2_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=174)
Aron i Helvetet. Foto: Daniel Karlsson
/gallery/files/3/Bild3_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=173)
Två stora block hade lossnat från taket. Foto: Daniel Karlsson
/gallery/files/3/Bild4_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=172)
Raset täckte ett område på ca 4 m i diameter. Foto: Daniel Karlsson
Jag och Kjell tog av oss dykutrustnigen och började kartera. Kjell skötte laseravståndsmäteren och jag ritade så fint jag kunde. Totalt karterade vi upp ca 40 meter ovan vatten.
Den nya delen inritad på kartan.
/gallery/files/6/Bild6_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=178)
Eftersom att de som var här senast hade sagt att det var dålig luft där funderade jag extra mycket på det. Jag tyckte att jag ibland upplevde lite andnöd, speciellt när jag ansträngde mig fysiskt. Men jag fick inte huvudvärk och Kjell kände ingenting så det kan ju vara bara en inbillning? Det skulle vara intressant att mäta luftkvaliteten där. När Kjell var längst in med laseravståndsmäteren så såg han hur gången fortsatte ner i vattnet. Vi tyckte att det var så intressant att jag tog på mig en mask för att bara avgöra om det gick vidare. Jag tog mig in så långt jag kunde och såg bara hur det fortsatte. Nu var det verkligen intressant, jag tog på mig dykutrustningen och gav Kjell en liten linrulle med bara en tunn lina på. Kjell var linskötare när jag dök in och jag tog mig fram någonstans mellan 5 och 10 meter. Tyvärr var sikten borta och jag kunde inte se någon fortsättning men jag kände heller inget stopp. Jag lyckades vira in ena benet i linan och insåg att det inte var läge att fortsätta. Jag trasslade lätt ut linan och tog mig tillbaka. Nästa år ska vi ha en riktigt linrulle med tjockare lina och försöka vara snabba så att inte sikten försvinner.
Vi är mycket nöjda med veckan och hann med mycket av det vi ville.
/gallery/files/6/Bild5_thumb.jpg (/gallery/showimage.php?i=177)